Djurgården Hockey

....på isen är de som schackpjäser för mig. Nichlas Falk och Musse Håkansson är bara benämningar, likt Torn och Löpare. En kass spelare vill jag ha utbytt krasst och tvärt, så som man byter ut en golfklubba som inte känns rätt. En hockeyspelare ska alltid vara redo och man litar på att Micke Johansson snurrar lika friskt torsdag som söndag, som ett annat klockverk. Och jag älskar dessa schackpjäser, de är mina och inget ont kan hända dem någonsin i hela världen, för de lirar i Djurgården, mitt Djurgården.

Därför vill jag inte föreställa mig den chock jag skulle få om en av våra killar skulle få cancer. Hörde om Saku Koivo igår och fann mig själv gapande framför tv:n. Helt plötsligt blev man påmind om att de, schackpjäserna, faktiskt är gjorda av kött och blod. Ett bryskt uppvaknande halv elva en torsdagkväll.

Det är lustigt, för jag är ändå en av dem som är snabb att poängtera att de just är människor och att man därför måste ha förståelse för vissa beslut (Thomas Johansson) och att de också har rätt att synas på krogen (NN) och att de också har rätt till fritid. Och ännu konstigare, att de knäcker revben och bryter armar och får pannbenet intryckt det är helt ok och naturligt, för det sker i matchsammanhang. Likaså om de drullar med madrasser i en skidbacke (Barklund), sådana skador är helt ok.

Men så fort de drabbas av sjukdomar, t ex cancer, HIV, parkinson, eller plötsligt omkommer, t ex i en bilolycka (min barndomsidol från Löven, Roger Hägglund), så är det som att det slår tilt i min hjärna. För mina hockeyspelare är odödliga och totalt immuna mot allt, de är ju schackpjäser, och enda sättet de kan "försvinna" på är att de byter schackbräde.

Jag hatar att bli påmind om Djurgårdarnas mänsklighet!