Petey21: Det borde vara helt omöjligt att ens försöka slå långt om man inte kan stödja riktigt på foten. Jag tror därför att Foppa fått kasta in handduken, även om ingenting är säkert än.
Förhoppningsvis kommer det ett fullfjädrat program i morgon, så man vet när man ska åka dit. Skulle tydligen vara kval 9-12, enligt Patrik Noréus hemsida (se länk).
Poffa: Man lär nog åka ut och kolla men då jag själv är nybörjare så är det inte ens tänkbart att ställa upp själv, det skulle bara bli pinsamt. Frågan är hur det blir med Foppas deltagande, om han nu opererat foten?
Skrev ett långt inlägg om samma upplevelse för mig på hål 15, samt om min runda i söndags, men det lyckades försvinna tack vara att lyckades klicka på någon av dessa j-kla annonser till höger med musplattan!!! :-S
Varför öppnas inte dom i ett eget fönster??? Nu försvann allt, och jag orkar f-n inte skriva om det....
Gidde: Jag tror inte det är det som är problemet. Jag får samma höga fina båge på bollen. Det handlar snarare om att jag tränat upp kroppen till att kunna "spänna upp sig" mer i vridningen. Jag har helt enkelt gjort om svingen rätt rejält i samband med järnslag och därmed har det här "problemet" uppstått.
Jag klagar egentligen mer på det här än vad som är nödvändigt, lösningen är väl snarare att lära sig slå olika långt med klubborna. En "stå på rangen och nöta, nöta, nöta"-sak, helt enkelt.
På tal om något helt annat så måste jag få berätta om det 15:e hålet på Puttom i måndags. Man hade varit allt annat än snäll när man satte hålplacering och teeplacering. Hålet i sig är 165 meter långt i normalfallet. Nu hade man placerat tee längst bak, och nu snackar vi alltså läääängst bak, närmare bestämt 13 meter bakom skylten. Dessutom var flaggplaceringen endast fyra fot från bakkant green, längst upp till höger. Med andra ord spelades hålet från tee till kopp 185-190 meter. Lägg därtill att vi hade rak motvind på ungefär 7 sekundmeter.
En av de som var med och spelade har spelat på banan i 10 år och han sa att det var det längsta han spelat det hålet någonsin. Jag använde min rescue och la den i bakkant green. Något som får räknas som en stor framgång. 4:a-hcp:aren som gick i samma boll slog J4 till framkant green och klagade sedan högljutt på hur fasen de satt hålet som. :)
Poffa: Va olika det kan vara. Jag klarar inte av att låta drivern hänga i luften vid adressering.. då blir det snett. Känns okontrollerat på nåt sätt.
Värmen kanske påverkade längden lite?. Har du kollat loften?.. Jag kollar varje vår och bockar om dom som inte har rätt loft. Speciellt korta järn som man ofta slår hårt ner i backen kan det fela på.
Gidde: Då får jag vara nöjd med mina 180 kvar på nian, då. :-)
Jag slår rätt långt när jag väl får en ren träff, tyvärr kommer de lite för sällan. Slicen som jag hade förra året är dock helt borta nu. Ett litet tips från en scratch-HCP:are var allt som behövdes. Han sa bara, grunda inte drivern innan sving. Pang, rakt som ett rättesnöre.
Tyvärr har jag dock ett annat problem i år. Det kan låta konstigt, men jag slår för långt med järnen. Nu senast så slog jag förbi greenen på tredje hålet på Puttom. 135 meter till mitt green och min J9 har en carry till bakkant green. Eller som på 12:an på Puttom, med sina 110 meter från tee. Jag slog SW till bakkant.
Förra året var det mycket bättre då jag hade LW, SW och PW till perfekta avstånd. 55, 75 och 100 på de tre var perfekt. Nu måste man slå halva slag på de dör avstånden, något som försvårar det hela oerhört.
CC:
Okej, då förstår jag hur du menar. Känslan av ett bra slag är alltid trevlig. För mig räcker det med en skön bollträff. Ni vet, då man inte ens känner bollträffen utan den bara finns där.
Poffa: Hade inte så mkt med antalet meter att göra, utan mer känslan av att flyga bollen hela vägen som då kändes bra. Har man aldrig varit en hardhitter så var det stort.
Håller på och bygger om två greener bla, och så vändes spelordningen får några år sen + att det har röjts upp riktigt rejält de senaste åren. Bort med sly och annat otyg.
Captain Crash: Ettan på Puttom innebär ju "bara" att du gjort en carry på 217 meter. Något som inte känns som en övermäktig uppgift.
Nu brukar jag aldrig använda Drivern där, förutom då man spelar scramble. I vanliga fall är det J5 eller Spoon7 som man tar fram. Som det rullar nu så når man fram till svackan ändå.
Nu har jag inte varit på Timrå sedan 2001, men jag har för mig de har byggt om den. Eller?
Appropå långa drivar och att öka i längd så har man ju haft några hål som måttstockar på bra drives. 1:an på Puttom var en, var man förbi svackan var det en bra drive tex. Nuvarande 10:an på Timrå likaså.. gick man över vattnet så kände man sig stolt. Nu uppskattar jag dock fairwayträff mera än en lång drive. Bäst är ju om man kan kombinera dessa båda, men då kräver iaf jag för mkt. :-)
Huge: Underhållet är ju en del man gärna gör mot dessa underbara magic sticks.. och Swinto får dom att skina nästan oförskämt fint.
Ja att pricka med bladklubbor är en upplevelse varje gång, går inte att hitta motsvarande. Visst kan man slå bra slag med tex en Callaway eller Wilson (klumpiga modellen med grovt skaft) men oj så okänsligt det känns. För att inte tala om utseendet, personligen skulle jag inte kunna spela med "fula" klubbor.. oavsett hur bra jag slår med dom. Tex Callaway har aldrig trollbundit mig med sina järn.. även om dom nu blivit lite smidigare än de tidiga modellerna.
Poffa: Utslaget kommer att ske från en plats vid flaggstängerna strax bredvid övningsgreenen mot 18:e fairway. Eller för att göra det enkelt. 18:e hål baklänges.
Captain Crash: Ja, jag tror att jag också införskaffade mina VIP ungefär vid samma tidpunkt och dom håller fortfarande för spel. Jag vårdar dom ömt via idogt tvättande och putsande på både blad och grepp. Det är väl skaften som börjar bli lite trötta. Har även en matchande vitgrön 10-tums McGregor-bag att stoppa dyrgriparna i. Faktiskt svårt att hitta snyggare bladklubbor och att det skulle vara så oerhört svårt att spela med bladklubbor är lite överdrivet. Har man bara en bra bollträff så är ju bladklubborna överlägsna alla mid- eller oversizediton. När man väl vant sig med de små klubbhuvudena så känns alla andra varianter som stekpannor på ett skaft.
Ja, det är ju inte riktig golf, men det är ju i alla fall här man bör skriva om det. På lördag är det nämligen dags för Longdriving-tävling på Veckefjärden, här i Övik.
Startlistan är rätt imponerande med namn som Mikael Lindblom (rankad 1:a i Europa 2005 och kom 2:a i EM 2006), Johan Tumba, Patrik Andersson (4 Europatourtitlar), Paul Slater (världsrekordhållare på flygfält med 808 meter) och Christian Sterning för att nämna några.
Dessutom kommer Peter Forsberg, Hasse Jonsson, Per Elofsson, André Myhrer och Jens Byggmark att ställa upp. Tävlingen är även öppen för alla och envar att kvala in till.
Blir det bara skapligt väder kommer man åka dit och kolla, är ingen mening att försöka delta, man kommer nog inte vidare från kvalet med 220-250 meter. :-)
Huge: Läste din presentation och trodde för en sekund att du stulit min bag! :-) Var nämligen inte många klubbor det skilde sig åt på.. och att det finns fler med McG Vip i bagen fortfarande, det trodde jag att jag var ensam om. Inköpta -96 har jag för mig. Gillar mina skarpt, trots åldern på dom!
Poffa: Allt beror väl på vilken måttstock som gäller när man talar om löjligt. Är det egentligen så mkt olöjligare när spelarna kutar runt på -22 och däromkring? Då hör man aldrig det snacket utan istället hur skickliga spelarna är osv. Jag kan hålla med till viss del om att Oakmont är extrem och det hör kanske till imagen som banan alltid haft och vill behålla. Augusta National är ju också på sitt sätt extrem även om längden i många fall inte är i närheten och greenerna på Augusta ställer också till det för spelarna. På alla banor belönas en bra drive och ett bra inspel, så också på Oakmont. Men visst är banan stentuff och det är nog den mentala inställningen som är det viktigaste för spelarna eller snarare den mentala OMställningen. Du har ju oftast måsteputtar och när dom missas och du vet att du inte får så många chanser så sätts psyket på hårda prov. Ändå har man sett strålande puttning i många fall så det går att gå runt på par och det är väl det som egentligen är måttstocken för en elitspelare? (lite hårddraget...) :-)
Hehe, härlig liknelse!! Den hörde inte jag, hade inte TSN på hela tiden på hotellet, och igår kväll var det Zacke som lotsade mig genom tävlingen igen :)
Gidde: Jag kan köpa att man har en bana som är extremt lång och med tuffa ruffer, det blir en trevlig avvägning mellan långt och rakt. Men när man dessutom har greener som ser ut som en berg- och dalbana och till råga på allt är ungefär två meter snabbare på stintmetern än någon annan majortävling, då blir det löjligt.
Kommentatorerna på TSN gjorde en jämförelse över hur snabba greenerna var. De bad tittarna ta med sig sin putter och en golfboll, ställa sig i badkarets ena ände och sedan putta bollen så att den stannade innan den nådde andra sidan av badkaret. Och det skulle man se som en uppförsputt.
Men han hamnade konstant i konstiga lägen igår, men räddade sig mirakulöst många hål. Men till slut orkade han inte längre och tappade till och med humöret några gånger.
Gidde: Jag tror att alla fick kämpa för sin score, med tanke på den rent ut sagt löjliga banan. Att vinna en major på +5 efter strålande spel, säger en del. :-)
Sitter och läser om tävlingen som startar idag. Oakmont Country Club, Pennsylvania står som värd för US Open i år. Hålen verkar vara löjligt långa, och greenerna sanslöst svåra, enligt spelare som Woods, Mickelson och Stenson.
Eller vad sägs om:
- åttonde hålet: Par 3, 263 meter. Mickelson slog en träfyra för att nå green då han spelade inspelningsvarvet.
- tolfte hålet: Par 5, 610 meter. Dessutom den svåraste greenen på banan, enligt Woods.
" – Det är utan tvekan de svåraste greenerna jag någonsin har puttat på, säger Tiger Woods till AFP."