250kg kärlek

I en ålder av 36 får jag uppleva något jag sent kommer att glömma. Inget märkvärdigt, egentligen, men det var häftigt – så in i bänken!

Jag har precis kommit hem efter semester i Thailand, en semester som blev ett par dagar längre än vad vi hade räknat med. Anledningen var de våldsamma demonstrationer som ägde rum i huvudstaden, det som fick flygplatsen att stänga under en längre tid. Vi bodde 22 mil från Bangkok och upplevde aldrig oroligheterna. För oss var det som vanligt, ja förutom den helg då vi tog en taxi till just Bangkok för att fiska mal.

En nära bekant, med Thailändsk fru, hade bjudit oss till Bangkok för att få uppleva detta makalösa fiske. Hustrun och min dotter tog tillfället i akt att shoppa medan jag och min son skulle fiska. Bangkok med ca 65 miljoner invånare är rätt häftigt att uppleva – tro mig.

På väg till fisket tog vi en bananbåt som gick i den kanal som rinner genom hela Bangkok. Bara det var en upplevelse. Om jag ska försöka mig på en jämförelse hur båten lät skulle jag kunna förklara det i stil med: om ni någon gång kört om en fullastad timmerbil i uppförsbacke som växlar ner så vet ni också hur dovt det låter. Om ni dessutom plockar bort allt vad avgassystem heter så kan ni kanske förstå hur en bananbåt låter.

Båten fungerar som våra bussar. Man tar upp och släpper av passagerare. Här skiljer det dock sig en liten aning. Min vän sade till mig att vi trots lång omväg inte skulle kliva av förrän slutdestinationen. Jag tyckte det lät konstigt och frågade varför. Han sade bara att jag skulle förstå efter det första stoppet. Och herregud, vilken parodi. När vi stannade vid det första stoppet insåg jag vad min vän menade. De som skulle av kastade sig ut, de slog sig, en del blödde faktiskt. De som skulle hoppa på gjorde samma sak. En dam, modell äldre, som skulle av lyckades inte riktigt. Hon hade ena benet på båten, den andra på land… då båten plötsligt bara åkte. Ner i ett skitigt vatten bar det iväg. Grabbarna som stod och tog betalt tittade ner i båten och med ett leende pekade de med ett finger och sa ”one”. Så höll det på. Totalt var det 16 personer som ramlade i vattnet innan vi var framme. Alltså, det var en helt sjuk upplevelse.

Vi fortsatte vår färd med taxi. Väl framme så var det inte alls som jag hade förväntat mig. Det var en brygga, ca 100 meter lång med vatten framför och bakom. Det fanns inte så många platser kvar, det var ett populärt utflyktsmål.

Vi hyrde en guide, även om det var dyrt så skulle det visa sig vara värt pengarna. Den lilla killen (guiden alltså) gick och drog på spön och en 20 liters hink som föreföll tung. Jag frågade min polare vad det var han drog på och fick till svar att det var ”maggotburken”. Haha, det var alltså betet. Brödsmulor, lite kött av olika slag samt kokosmjölk bestod betet av. Guiden bakade en stor boll, ungefär som en tennisboll, som han sedan agnade kroken med. Sedan slängde han ut.

Det tog inte många sekunder innan flötet (som var lika stort som en kägla i bowling) dök under vattenytan. FISK!!!!

Den första fick min kompis ta. Det var riktigt häftigt att skåda detta. Ingen som inte upplevt malfiske kommer förstå vad det egentligen handlar om. Roffe (som min vän heter) drog och slet för att få in fisken mot bryggan. Väl vid bryggan kommer guiden fram med håven som var stor som en båt. Men tro inte att fisken var klar. Det ven i rullen och vips var fisken ute på samma ställe som där den högg.

Efter 4 gånger med samma procedur så kunde Roffe äntligen bärga firren. En, i det här sammanhanget, rätt liten fisk. Den vägde 34 kilo. Så här höll det på under några timmar. Bredvid oss hade vår granne också fisk vilket skulle visa sig bli den största för dagen, 113 kg tung, helt grotesk syn.

Vi lyckades landa en som vägde 86, det räckte kan jag lova. Nästan två timmar tog det att få upp den lilla krabaten.

Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Det är en av de häftigaste saker jag upplevt under mina 36 år. Jag kommer att göra om det nästa gång jag är i Thailand – be sure.