250kg kärlek

Då fortsätter vi reseberättelsen. I detta avsnitt tänkte jag ta upp fisket dag för dag så långt jag kommer i håg.

Tisdag: Vi startade vår helikopterfärd klockan 8 från utgångsplatsen i Tjärnberg. Där märktes det att vi kommit till ett fiskeparadis. Campingen var fylld av husvagnar och skotrar. Många av dem som stationerat sig däruppe var nog där både sommar som vinter. Och det är ju ett paradis även på vintern.
Klockan hade passerat 8,20 då vi landade uppe i Sarekjåkkå, stället där vi skulle spendera 4 dygn enbart på fiske. Vi var rätt hetsiga att få upp tält och plocka upp allt så det var klart. Sedan skulle vi dra iväg på fiske. Jag skulle tro att vi började fiska runt 10-snåret. Och vad händer? Jo Janne slänger ut en nymf med en lite blyskalle så den gick lite under vattenytan och PANG så smäller det. Första kastet, första kastet!!!!
Snacka om att man bli eld och lågor. Janne skriker till oss andra att han såg fisken och att det var en röding. Tyvärr slet den sig rätt omedelbart. Men just Jannes ord, att det var en röding, det fick mig att gå igång. Som jag har sagt tidigare så är rödingen den fisk jag helst vill ha. Jag tycker fisken är så vacker med sin röda buk och sina vita fenor.
Jag började så smått att fiska en bit längre bort från Janne. Och rätt vad det är så har Janne ytterligare en fisk. Den här gången lyckades han landa den. En otroligt vacker öring på ca 5 hekto med knallvit buk. Det tog inte så lång tid innan jag hade en. Jag hade bestämt mig för att köra med min favoritfluga, en torrfluga som heter streaking caddie. Den brukar vara ett säkert val. Jag själv binder inte flugor men det gör Lennart, på ett alldeles föredömligt sätt. Han hade dessutom sett till att jag hade min flugask full med dessa läckerheter. Det skulle visa sig vara ett ganska smart val då rätt många flugor blev "uppäten" under veckan.

Bild tagen på en Streaking caddie

Det tog inte alltför många minuter innan jag lyckades kroka en öring. Ingen stor, kanske 3-4 hekto men nu fick jag verkligen ett bevis på hur lite mat det verkade finnas i denna älv. Fanns det fisk inom rimligt avstånd från flugan så small det. Och fisken var helt vild. Jag hade lätt kunnat tro att den första öring jag fick vägde närmare kilot. Striden var helt sjuk, öringen rusade, hoppade och var helt galen. Jag imponerades av den vackra färgen på öringen och den alldeles vita buk den hade. Jag har aldrig sett något liknande. Tyvärr var öringen ganska mager vilket visade på att det var rätt lite föda. Å andra sidan kan det vara en fördel då fisken måste äta det som erbjuds. Det skulle också visa sig under resans gång att så var fallet. Timmarna gick, vi gick tillbaka till vår tältplats och åt lunch. Sedan fortsatte vi vår väg uppåt älven för att undersöka fler platser. Där vi fiskade på tisdagen var i ett sel. Ett sel är för den som inte vet det en del av älven där älven blir väldigt stor och ser nästan ut som en sjö. Lugnflytande vatten dit fisken ofta går och ställer sig i väntan på att matklockan ringer. Sedan är det så också att bästa tiden för denna typ av fjällfiske är natten. Fisken blir betydligt mindre rädd och det är oftast då de riktigt stora går upp.
Alldeles intill vår tältplats så drog selet ihop sig och skapade en forsnacke där det så riktigt svettigt ut. Där var en idealisk plats för fisken att stanna till och vänta på maten som rann dit. Tyvärr visade det sig att denna plats inte levde upp till våra förväntningar förrän dagen vi skulle åka hem, men det återkommer jag till senare.

Dagen fortskred och kvällen infann sig. Vi avslutade faktiskt vårt fiske ganska tidigt den här kvällen. Vi var alla trötta och bestämde oss för att försöka sova ut så vi var redo för onsdagen, pigga, fräscha och utvilade. Dessutom var tisdagen ingen vidare väderdag. Det regnade från att vi kom till vi gick och lade oss. Detta skulle också bli den kallaste natten för vår del. Även om vi bytte till torra kläder så var allt så rått och när termometern visade +7 grader så blir det inte så varmt. Blåser gör det dessutom nästan jämnt. Det finns liksom inget som skyddar för blåsten, kalfjäll så långt ögat når.
Summerar vi dagens fiske skulle jag tro att det landades ett 25-30 tal fiskar, alla omkring 4-6 hekto. Däremot tappade jag en riktigt fin bit och Lennart likaså. Lennart tappade sin genom att kroken gick av och det var märkligt. Skulle tro att detta var fiskar på en bit över kilot, kanske t.o.m. närmare två. Tråkigt att ingen röding ville ha våra flugor. Frågan var väl om det var så mycket röding i älven.

Onsdag: Vi vaknade vid 6-tiden på onsdag morgon. Jag skulle väl, utan att överdriva kunna säga att, jag har sovit i en skönare "säng". Jag hamnade på en sten och ryggen mådde inte sådär jättebra när jag klev upp. Då jag desutom har lite problem med leder så var det riktigt stelt innan jag fick jobba igång kroppen. Både jag och Lennart konstaterade då vi vaknade att smattret på tältduken hade slutat. Detta bådar gott, inget regn...
Däremot lät det som det blåste rätt kraftigt. Ut med huvudet utanför tältet och mycket riktigt: det hade slutat regna, däremot hade vinden vänt och ökat i styrka. Molnen såg inte lika skräckinjagade ut som igår så det fanns ett visst hopp om att vädret skulle bli bättre. Efter en frukost bestående av varma koppen och mjukmackor med mjukost så bestämde vi oss för att testa några av de sjöar som fanns en bit upp på berget. Dessa sjöar har bildats efter att smältvattnet runnit ner från berget och bildat stora sjöar. Dessa sjöar rinner sedan ner i älven. Detta gör att fisken, vid högvatten, kan jobba sig upp för dessa flöden och placera sig i sjöarna. Här skulle det visa sig vara lättare att få större fisk.

Vi plockade ihop det vi skulle ha med oss eftersom det var en bit att gå, sedan bar det av. Det var inte helt lätt då vi kom upp att hitta alla små sjöar utan här fick vi följa alla flöden och rätt vad det var dök det upp en sjö bakom en bergsknall. Vädret hade stabiliserats, klockan var väl vid 10-tiden. Blå himmel började visa sig och det kändes som att vinden höll på att mojna. Nu var det kanske inte säkert eftersom dessa sjöar ligger mer på ställen där vinden kanske inte når. Men det kändes så.
Jag kan samtidigt nämna det att det hade regnat väldigt mycket veckan innan vi kom till Sarekjåkkå. Vattennivån hade stigit med ca 25 cm, vilket inte är helt lyckat. Sånt kan få den mest oskygga fisk att gå undan och vänta in lägre vattenstånd. Detta skulle visa sig under senare delen av resan. Ju lägre vattenstånd desto större chans att lura stor fisk.
Fisket i dessa sjöar var väl med blandade resultat. Vi fick säkert ett 20-tal öringar, ingen röding. Men fortfarande var det ingen riktig storlek på fisken, ja förutom en som jag lyckades landa. Den hade varit riktigt stor om den hade fått normalt med mat. Ett gigantiskt huvud på en tanig kropp. Så skulle man kunna beskriva den öringen. Den vägde dryga kilot men hade antagligen vägt det dubbla med mat i magen. Skillnaden på den fisk vi fick i sjöarna och den vi tog nere i älven var färgen på fisken. Medan älvöringen var alldeles vit i buken så var fisken i sjöarna alldeles gul, men oj oj oj vilka vackra öringar.

Kolla på kontrasterna. Ena kortet taget vid 10. Andra kortet taget strax efter klockan 13.

Då klockan hade passerat 13 så var det blå himmel och i princip vindstilla. Det är en sjuk kontrast om man jämför med bara några timmar innan. Man inser inte förrän man fått uppleva detta hur fort det skiftar i fjällvärlden. Men inget gott som inte för nått ont med sig. Myggen och knotten...
Fransmännen använde giljotin, tyskarna gas, i Sverige har vi mygg och knott. Alltså det finns inget värre. Och de som tycker att det har mycket mygg skulle uppleva detta. Alltså bara ljudet var öronbedövande. Man kunde knappt se en meter framför sig långa stunder. Det blev en explosion av dessa varelser då vädret skiftade. Även om man är relativt förberedd på mycket kryp så hade jag inte kunnat föreställa mig en hälften så många som det var. Detta medförde också att vi fick avsluta vårt fiske ganska så tidigt uppe i sjöarna då vi var tvungen att klä oss annorlunda. Och framförallt ta på oss mygghatt, annars skulle vi snart se ut som en enda stor böld i ansiktet.

Vi kom tillbaka till uppställningsplatsen vid 16-tiden och passade på att äta en tidig middag. Efter en liten siesta gjorde vi oss redo för kvällsfisket. Vi bestämde oss för att jobba oss uppåt älven, dels på ställen vi fiskat av under tisdagen men vi hade tänkt oss att fiska längre upp där vi inte hade varit tidigare.
En sak som slog mig då jag under en liten paus tittade mig omkring i detta vackra landskap, strålande sol och helt vindstilla, var är renarna? Det enda som fanns var mängder av renspill, men inte en enda ren. Nu kan jag för lite för att veta när renarna går på bete häruppe men jag hade fått för mig att det var under denna tid som de betade. Men jag kan avslöja redan nu att inte en enda ren skymtades på kalfjället under hela vår tid. Däremot träffade vi på mängder av renar på vägen upp till Tjärnberg och på hemvägen. Jo, det var massor av renhorn också. Så att dem gick och betade häruppe är säkert men vilken tid på året står - åtminstone för mig - skrivet i stjärnorna.

Fisket den här kvällen var veckans sämsta. Antagligen för att det var svårt för oss att göra oss "osynliga". Då vattnet är så klart att man kan se ner på botten i princip hela älven så är det lätt för fisken att se vad som sker ovan vattenytan. Vi fick liskom smyga fram till älvkanten men jag tror fisken hade full koll på vår närvaro. Några fiskar blev det dock och dagen slutade ungefär som tisdagen då det gäller fiskmängd. Vi kom tillbaka vid midnatt och efter en lättare soppa kojade vi. Torsdagen skulle nämligen bli den fysikt mest jobbiga.

Torsdag: Reveljen blev lite framflyttad. Vi sov faktiskt till framåt 8. Frukost, hygienvård, sedan var det dags. Idag skulle vi vandra - långt.
Vår plan var att ta oss så långt upp som möjligt, eventuellt ända upp till sjön Vaimok. Det hade nog inte blivit några problem om det inte varit för den grisiga stigningen på slutet. Vi låg på 750 meters höjd och sjön låg på 1120 meters höjd. Då tror jag att den sista biten hade en stigning på närmare 100 meter på kanske 400 meter. Det visade sig att vi inte gick upp till sjön. Det hade tagit oss mer än halva dagen och vi var ju trots allt här för att fiska.

Dålig bild men så här såg det ut på fjället.

Däremot hade det varit intressant att se sjön. Sjön som förresten enligt vissa har det klaraste vattnet av alla sjöar i hela Sverige. 17 meter djup på sina ställen och vid gynnsamt väder skall man kunna se ända ner till botten. Det skulle ha varit riktigt häftigt. Sjön var också omtalad för sitt fina rödingbestånd, den röding som vi trodde vi skulle hitta i älven, men icke.

En av sträckorna längs vår vandring.

Jag fick svaret varför då vi kom tillbaka på lördag morgon med helikoptern. Det stod ett gäng människor som efter att helikoptern släppt av oss skulle ta dessa personer upp på samma område som vi var, dock en bit längre ner. Han berättade då han ville veta hur det gått för oss och vi berättade att vi enbart hade fått en handfull, små rödingar, att det varma fjällvädret förra året hade i princip slagit ut rödingbeståndet i älven. Nu låter det värre än det är. Rödingen kommer att återvända till älven då klimatet blir annorlunda, d.v.s. att vattnet blir kallare. Då kommer rödingen i Vaimok att vandra i älven igen. Det visade sig att en av personerna åkte upp för 16:e året i rad till denna plats och han hade en hel del kunskap om området. Han berättade att han under sina år hade upplevt rödingens frånfälle vid tre tillfällen tidigare. Däremot var han lite orolig att detta är andra året på rad som inte rödingen syns i älven. Å andra sidan så sa han "-Men, ni kanske inte kan fiska röding så vi får se efter vi varit där", sedan kom ett litet skratt. Jag ångrade att jag inte tog hans telefonnummer så jag fick höra hur det gick för honom.

Det jag kommer att minnas från torsdagen är nog mer vandringen i detta karga men ändå helt fantastiska landskap mer än själva fisket. Det var bra med fisk under vårt fiske nerför älven men det var ännu mindre fisk ju längre upp vi kom. Och svaret på det skulle jag tro är att ju längre upp man kommer desto mindre föda blir det, därav de små fiskarna.
En grej kan jag dock nämna som gjorde att man höll sig för skratt. På en sandbank i en av forsarna såg jag ett märkligt "fotavtryck". Jag satte min hand över det och handen täckte väl halva fotavtrycket...
Svårt att avgöra om det var ett färskt spår eller inte, men första tecknet på den vi blev varnade för innan vi åkte var ett faktum, det gick björn häruppe. Gömma sig är ju inte så lätt, ta skydd är inte heller så lätt, lägga benen på ryggen och springa lär inte heller funka, inte heller att hoppa i vattnet. Så det är bara att hoppas om det skulle bli ett möte att björnen inte är sugen på illaluktande människa. Tack och lov var björnspåret det närmaste vi kom en björn på den här resan.

Som sagt: det var inget vidare fiske, inte heller då vi närmade oss lägret där vi tidigare under veckan lyckats få en del fisk. Det var fortfarande rätt bra väder, solen sken och vinden var behaglig. Kanske just därför det var ett rätt dåligt fiske. Det är faktiskt så att ju sämre väder, desto bättre fiske. I alla fall uppe i denna del av Sverige. Fisket den här dagen avslutades med fiske runt lägret, dels på nacken som jag nämnt tidigare men också runt om. Det blev några mindre fiskar, men inget märkvärdigt.

Fredag: Sista dagen på vårt fiskeäventyr. Vi började dagen med att ta oss upp till småsjöarna igen, där hade vi faktiskt fått de största och den mesta fisken. Vi märkte på morgonen att vattenståndet sjunkit 20-25 cm enbart under natten och att det nu såg ut som att vattnet nått sin normala nivå. Vi skämtade om att det inte skulle förvåna det minsta om det visar sig i morgon att fisket går igång på allvar då vi skall hem...
Det var fortsättningsvis bra fiske uppe i sjöarna och här lyckades jag under dagen ta två öringar på närmare kilot. Dessutom hade jag påslag vid ett par tillfällen som var rätt grov fisk, tyvärr blev det bara påslag sedan släppte de lika snabbt. Mina båda vänner fick också rätt bra med fisk och även dom lyckades landa några större. Idag tog vi med oss de tre största för att senare på kvällen röka och avnjuta på knäckebrödmacka.
Av dessa sjöar som fanns där så var det en som vi hade funnit lite extra intressant. I en av vikarna såg den riktigt djup ut, man såg inte ens ner på botten vilket indikerade på att den var väldigt djup. Det innebär också att det kan vara kallt där vilket i sin tur kan innebära att det kan finnas röding. Där stod vi och nötte bra länge utan resultat. Men det skulle visa sig under småtimmarna att våra aninigar hade en del substans.

Här ser ni en skymt från sjön med djuphålan.

Vi fiskade av det mesta som gick att fiska av innan vi bagav oss ner mot älven igen. Där fortsatte vi fisket och det hade blivit bättre igen. Kanhända berodde det på det lägre vattenståndet, vädret som hade blivit betydligt sämre eller vinden som vänt. Eller så var det en kombination av allt detta tillsammans. Vi fick helt plötsligt öring på platser som under ons-tor inte gett något alls. Det infann sig en liten strimma hopp om att kanske skulle det bli ett bra fiske framåt natten. Nu låter det kanske som att jag inte tycker att vi haft ett bra fiske, men så är det inte. Summerar vi fisket så drog vi runt 100-120 öringar på fyra dagar och det är inte fy skam. Min förhoppning var att få större fisk, i alla fall en.
Kvällsfisket lockade oss på olika platser. Janne gick återigen upp till småsjöarna där hans övertygelse att locka fram en röding ur djuphålan vi hade hittat, var solklar. Lennart och jag fortsatte vårt fiske nere i älven.

Bilderna tagen redan på onsdag natt. Men de är så vackra bilder att de passar in överallt.

Tyvärr blev inte fisket som vi långt långt inne i våra kroppar hade hoppats. Den stora fisken infann sig aldrig, det blev inte det där euroforiska fiske som vi hade hoppats på in i det längsta. Vi gav upp framåt midnatt och satte oss utanför tältet, kokade en kopp kaffe och började så smått summera veckan som varit. Både jag och Lennart var överväldigad. Allt från helikopterfärden upp till lägret till landskapet vi befann oss i. Fisket hade varit helt okej, eller rättare sagt bra även om den där drömmen om en storöring aldrig blev sann. Skall man säga något negativt om vår vistelse så är det väl konstaterandet att vare sig jag eller Lennart kommer att tälta fler gånger. Kroppen klarar det inte. Jag, i en ålder av 37, känner redan att ledproblemen gör att kroppen slits oerhört och dessutom är min rygg inte riktigt bra. Sista två nätterna sov jag inte många timmar eftersom varenda ställning jag intog gjorde ont. Däremot finns det möjlighet att hyra en koja längre ner så att det kan bli fler besök i detta vackra landskap är helt möjligt.
Nu väntade vi nyfiket på Janne. Sent om sider, vid 2-tiden, kom han gående tillbaka. Och visst, han hade rätt, det fanns röding där vi anade det. Han hade lyckats landa två stycken under natten, dock av mindre storlek men de fanns där. Han var dessutom helt övertygad om att det fanns större, mycket större röding där.
Några timmars sömn innan vi skulle upp och plocka i ordning inför hemresan.

Lördag: Revelj 7.00. Frukost samt andra bestyr innan vi rev tält, plockade i ordning och städade upp efter oss. Helikoptern skulle komma 10.30 och vi var klar vid 10. Vinden hade mojnat, bara ett litet krus på vattenytan. Vi satt oss ner och kikade ut över selet och får se massor av vak, mycket mer än vi någon gång under veckan sett. Som försiktiga vak över hela selet, typiska rödingvak. Små försiktiga ringar där fisken var upp och nymfade. Jag lovar dyrt och heligt att detta var rödingsvak. Öringen hade tidigare varit betydligt mer bestämd när de var uppe och plockade flugor. Även dessa typ av vak förekom på selet.
Jag bestämde mig för att gå upp till stället där forsnacken låg, det såg man inte från lägerplatsen eftersom ett litet berg stod i vägen. Det skulle jag aldrig ha gjort...

Herregud, alltså det var det mest sjuka jag skådat. Det var som ett kokande vatten. Hur mycket fisk som helst var uppe vid vattenytan och käkade i sig av läckerheterna. Och det var inga 4-5 hektos öringar utan snarare 3-4 kg:s bitar. Enormt grov öring hade samlats på platsen och bilden av detta kommer jag aldrig att glömma. Jag ropade på Janne och Lennart som kom upp och fick se detta. Janne, som kanske är den fisketokigaste av oss, han ner och skulle ställa i ordning flugspöet. Han var helt såld. Under tiden stod vi där, Jag och Lennart, och kunde bara konstatera att dem fanns där, dem där fiskarna som vi blivit mer och mer skeptsik till om de öht fanns i denna älv. Var f-n hade de hållit hus under veckan som gått?
Det var som en dröm där vi väcktes av ett mullrande ljud. Helikoptern var på ingång, Janne kunde glömma fisket och bara konstatera att dessa skönheter får vila till nästa gång. Om det blir någon nästa gång vill säga.

Helikoptern landade och packade in våra grejor, helikopterresan tillbaka till Tjärnberg blev inte alls som resan upp. Tankarna fanns på forsnacken och detta skådespel vi blev vittnen till. Rätt vad det var hade vi landat och nu återstod bara en lång hemresa i bil.

Helikoptern på ingång...

Slutord: Några saker som jag vill nämna innan jag lägger detta bakom mig och går vidare. De som stod och väntade på helikoptern som senare skulle ta dem upp till samma ställe vi var på (men en liten bit längre ner), jag undrar just vilket fiske de kom upp till? En av herrarna i sällskapet, han som varit där 16 gånger berättade för oss precis det vi just hade varit med om. Hans berättelse om massor av mindre öring för att helt plötsligt en dag vara med om sitt livs öringsfiske. Enda skillnaden är att han hade fått uppleva detta fiske, han skulle inte hem. Han berättade om sin rekordöring som vägde 5,7 kg tagen precis vid ett sådant tillfälle. Han berättade om sin rekordröding som vägde 3,4 kg, tagen precis vid ett sådant tillfälle vi bara fick se. Han berättade om drömmen att komma upp rätt och få vara med om detta ännu en gång. Han berättade att han efter många års fiske i detta vattenflöde konstaterat att vecka 32 alltid har varit den bästa fiskeveckan. Han berättade att han bokat vecka 32 fem år framåt...
Kvoterat fiske innebär för vår del att vi kan glömma vecka 32 under bra lång tid framåt. SUCK!
Jag sade till honom som ett avslut på vårt samtal att "-Jag tror du kommer rätt". Han tittade på mig och sade lite försynt "-Jaha, ni lyckades också pricka in detta precis då ni ska till att åka hem. Det har jag varit med om vid ett flertal tillfällen".
Sedan säger han också "-Jag ska ge er ett tips till nästa gång. Prova Skravveltjärnarna som ligger ovanför selet. När ni hittar dem så skall ni söka rätt på en tjärn som är jättedjup. Kommer ni rätt dit så ska ni få se på stor röding".

Om han bara visste vad vi konstaterat...

Veckans bästa kommentar kom från Janne. Det var ingen oxfilé vi åt under veckan direkt. Det var okej mat nudlar, soppa, hårdbröd. Janne kockade under veckan, och det gjorde han bra. Han sade flera gånger varje dag något i stil med "-Men oj vilken god mat". När han på fredagen kommer tillbaka efter att ha uträttat sina behov bakvägen klappar han sig för magen 5 minuter senare, och utbrister "-Herregud vad mätt jag blev efter vår tre-rätters middag...jag är skitnödig igen". Njae, kanske inte riktigt i sanningen överensstämmande, men okej då.

Men det mest fascinerande med denna resa är det faktum att det finns såna här vatten kvar. Trots människans nonchalans mot naturen så finns dessa naturens guldkvarn kvar på några få platser. Jag hoppas att inte människan får för sig att bygga väg ut på liknande platser utan att vi låter såna här platser får förbli orörd. Den som vill uppleva ungefär samma typ av landskap kan ta vägen över Flatruet i så fall. Å andra sidan är detta renbetesland och innan väg skulle bli verklighet i dessa landskap så har det nog varit blodiga strider med samerna först. Och det hoppas vi aldrig kommer att ske.

Jag är till sist skyldig er ett par bilder på dessa underbara skapelser:

Nedersta bilden är det jag trånade efter, som tyvärr lyste med sin frånvaro.

Skitfiske på er alla!