Pätr

Det är mörkt inatt. Och kallt.

Det var längesedan jag gick uppför trappan till lägenheten med så tunga steg, och jag har aldrig tänkt på hur mycket ljudet från en ytterdörr som stängs liknar en ihålig suck, förrän nu.

Jag är inte förtvivlat, jag är inte upprörd. Jag är bara tom. Känslan inträdde för en knapp timme sedan. ”Vi är Timrå och vi ger aldrig upp”, sjöng man i tredje perioden. Jag undrar om det var någon som verkligen menade det?

För ju längre matchen mot Luleå led, desto närmare inpå själen smög sig hopplösheten. Det kändes som att läsa en bok man redan vet det olyckliga slutet på.

Nyckelordet för att analysera kvällens match är beslutsamhet, eller rättare sagt total avsaknad av beslutsamhet. Det verkar varken finnas spelidé eller självförtroende. I anfallsspelet saknas farten och i försvarsspelet är man inte tillräckligt rejäla. Samtidigt gör man alldeles för många individuella misstag. Var man än befinner sig på banan ser det skakigt ut – som ett lag utan beslutsamhet.

En sak är under alla omständigheter säker: Det måste till en förändring, gärna redan under landslagsuppehållet. Frågan är bara vem eller vilka som ska få ta ansvaret.

Jag har tidigare försvarat Challe, och menat att det inte finns någon anledning att sparka en tränare då forskning har visat att det generellt sett inte hjälper, men nu är jag mer tveksam. På papperet har inte Timrå ett sämre lag än exempelvis Luleå eller Skellefteå, det är spelet som utgör skillnaden.

Kanske är inte Challe rätt man att leda gruppen…

Apropå spelare så finns det flera som förtjänar en känga efter kvällens match. I synnerhet Laurent Meunier hade det jobbigt, men ärligt talat tyckte jag bara att det var Pär Styf som visade lite vilja.

Jaja, det är kristider nu och många går arbetslösa till följd av lågkonjunkturen. Det behöver inte klubbledningen i Timrå fundera på. För de har nog att göra de kommande dagarna.