Pätr

Regerande mästarna Färjestad lyckades aldrig försvara guldet. Och ärligt talat kändes det aldrig som om de skulle lyckas med det heller.  Redan innan första nedsläpp i Elitserien 09/10 kände jag dåliga vibbar när Färjestad kom på tal. I mina ögon hade man förlorat mycket av stommen i truppen, den stomme som under lång tid verkat för att Färjestad skulle vara ett etablerat topplag.

Ersättarna till de gamla rinkrävarna var visserligen inga dåliga spelare, men inte heller några givna succéer. Och utfallet blev inte heller det bästa. Fredrik Lindgren, Johan Andersson, Antti Pihlström och Lee Goren är bara några exempel på spelare som absolut inte levde upp till förväntningarna, utan tvärtom underpresterade.

Överhuvudtaget var underpresterande ett nyckelord för Färjestad den gångna säsongen. En femteplats är i och för sig bra, även för en klubb som Färjestad, men trots den framskjutna placeringen i tabellen så kände de aldrig särskilt heta. När slutspelet drog igång höll i alla fall inte jag dem som en av favoriterna, sanningen är att jag inte ens såg dem som en guldkandidat.

Laget hade varit alldeles för svajigt under hela säsongen för att kännas som ett allvarligt hot. Nog för att man spelade en vinnande hockey långa stunder, men samtidigt vek man också ner sig fullkomligt i vissa matcher och förlorade exempelvis med 8 – 0 mot HV 71, två gånger under säsongen.

Ändå så var försvarsspelet lagets starka sida, medan anfallsspelet knappast skrämde livet ur elitseriekonkurrenterna. Bäste poängplockare blev Dragan Umicevic på 36 poäng, vilket är en bra notering för honom, men alldeles för lite för att vara skytteligavinnare i ett tänkt topplag.

Att Färjestad inte räckte till riktigt visade sig definitivt i slutspelet där man blev utslagna av Skellefteå. Förvisso var man inte ens favoriter mot västerbottningarna, men med tanke på lagets slutspelsrutin så tyckte jag att man var förvånansvärt tama.

Hur ser hockeyframtiden ut i Karlstad? Jag vågar inte sia om det…