Elitserien i backspegeln - Luleå
0 kommentarer · 2010-03-21 11:52
Pätr
963 inlägg · 43202 besökare
963 inlägg · 43202 besökare
Inför säsongen tippade jag att Luleå skulle knipa åttonde och sista slutspelsplatsen. Det var på vippen att jag fick rätt, vilket jag med Timrå-ögon sett, lyckligtvis inte fick. Mitt största problem med Luleå inför säsongen var att de kändes som ett av seriens mest svårbedömda lag. Självklart skulle förlusterna av Harju och Omark påverka, frågan var bara i hur hög grad.
Svaret blev: Tillräckligt mycket för att laget inte skulle ta sig till slutspel. Och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Luleå. Laget man ställde på isen var spännande i mina ögon och innehöll en rad intressanta spelare som väckte många frågor: Skulle Abbott-tvillingarna leva upp till förväntningarna? Hur skulle allsvenskans poängkungar Arlbrandt och Olausson klara sig i Elitserien? Kunde Jonathan Hedström hitta tillbaka till sitt gamla jag?
Abbotts visade sig infria mina förväntningar, men inte mer. Jag har hävdat att de i den bästa av världar kan producera omkring fyrtio poäng i Elitserien. Nu stannade de på trettiotre respektive trettiofem – bra, men bevisligen hade det krävts mer för att ta Luleå till slutspel.
Bättre gick det för Arlbrandt och Olausson. Några reportrar för en av landets större tidningar ställde sig frågan om de skulle kunna producera när motståndet inte längre hette Rågsveds eller Mölnlycke (eller något åt det hållet). Det kunde de, vilket inte förvånade mig nämnvärt. Jag var av uppfattningen att anledningen till att Arlbrandt inte slog igenom redan i Södertälje för ett par säsonger sedan var att man använde honom i fjärdekedjan, istället för att ge honom förtroende offensivt. Jag har inte ändrat den uppfattningen.
Jonathan Hedström och även Johan Fransson hörde till chansvärvningar i mina ögon, då båda haft tunga fjolår. Fransson visade sig bli en fullträff, medan Jonte däremot fick sparken men senare återanställdes. Tyvärr är det nog bara att inse att den Jonathan Hedström vi en gång lärde oss att älska och hata är ett minne blott. Och jag tycker alltid det är förbannat tråkigt när en karriär går i stöpet på ett sådant sätt som hans har gjort.
Nu är det bara för norrbottningarna att spotta i nävarna och ta nya tag inför nästa säsong. Forwardsidan ser i dagsläget lovande ut, backsidan mer tveksam. Jag hoppas för Luleås egen skull att man tar sitt förnuft till fånga och förlänger kontraktet med Kristofer Berglund. I honom har man en framtida storback – det tror i alla fall jag. Men om man låter honom gå så tillämpar jag den utnötta farsen AGERA LINKAN.
Sammantaget ska jag slutligen konstatera att Luleå gjorde en godkänd säsong, men föll på små marginaler. I mina ögon var de värda en slutspelsplats, men idrotten är inte alltid rättvis.
MOBILT
· 
Inför säsongen tippade jag att Luleå skulle knipa åttonde och sista slutspelsplatsen. Det var på vippen att jag fick rätt, vilket jag med Timrå-ögon sett, lyckligtvis inte fick. Mitt största problem med Luleå inför säsongen var att de kändes som ett av seriens mest svårbedömda lag. Självklart skulle förlusterna av Harju och Omark påverka, frågan var bara i hur hög grad.
Svaret blev: Tillräckligt mycket för att laget inte skulle ta sig till slutspel. Och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Luleå. Laget man ställde på isen var spännande i mina ögon och innehöll en rad intressanta spelare som väckte många frågor: Skulle Abbott-tvillingarna leva upp till förväntningarna? Hur skulle allsvenskans poängkungar Arlbrandt och Olausson klara sig i Elitserien? Kunde Jonathan Hedström hitta tillbaka till sitt gamla jag?
Abbotts visade sig infria mina förväntningar, men inte mer. Jag har hävdat att de i den bästa av världar kan producera omkring fyrtio poäng i Elitserien. Nu stannade de på trettiotre respektive trettiofem – bra, men bevisligen hade det krävts mer för att ta Luleå till slutspel.
Bättre gick det för Arlbrandt och Olausson. Några reportrar för en av landets större tidningar ställde sig frågan om de skulle kunna producera när motståndet inte längre hette Rågsveds eller Mölnlycke (eller något åt det hållet). Det kunde de, vilket inte förvånade mig nämnvärt. Jag var av uppfattningen att anledningen till att Arlbrandt inte slog igenom redan i Södertälje för ett par säsonger sedan var att man använde honom i fjärdekedjan, istället för att ge honom förtroende offensivt. Jag har inte ändrat den uppfattningen.
Jonathan Hedström och även Johan Fransson hörde till chansvärvningar i mina ögon, då båda haft tunga fjolår. Fransson visade sig bli en fullträff, medan Jonte däremot fick sparken men senare återanställdes. Tyvärr är det nog bara att inse att den Jonathan Hedström vi en gång lärde oss att älska och hata är ett minne blott. Och jag tycker alltid det är förbannat tråkigt när en karriär går i stöpet på ett sådant sätt som hans har gjort.
Nu är det bara för norrbottningarna att spotta i nävarna och ta nya tag inför nästa säsong. Forwardsidan ser i dagsläget lovande ut, backsidan mer tveksam. Jag hoppas för Luleås egen skull att man tar sitt förnuft till fånga och förlänger kontraktet med Kristofer Berglund. I honom har man en framtida storback – det tror i alla fall jag. Men om man låter honom gå så tillämpar jag den utnötta farsen AGERA LINKAN.
Sammantaget ska jag slutligen konstatera att Luleå gjorde en godkänd säsong, men föll på små marginaler. I mina ögon var de värda en slutspelsplats, men idrotten är inte alltid rättvis.