Pätr

Timrås förra säsong var sannerligen en svajig historia, som fick supportrarna att slitas mellan hopp och förtvivlan. I slutändan lyckades man bärga den åttonde och sista slutspelsplatsen, men fick se sig utslagna efter en hård matchserie mot finalisten HV 71. Med tanke på vinterns resultat måste jag ändå säga att Timrå reste sig på ett anmärkningsvärt sätt, och även om slutspelet tog slut tidigt så var det ändå säsongens glädjeämne.

Så skrev jag om Timrå inför den här säsongen – och uppenbarligen tillverkade jag ett textstycke som kommer att kunna återanvändas även nästa år.

Jag trodde att Timrå skulle placera sig på slutspelsplats i år, tipset blev sjunde plats och det slutade som bekant med en åttondeplats. Men jag hade mina dubier inför säsongen, måste jag erkänna. Jag kunde inte dras med i optimismen som återfanns hos vissa supportrar, som placerade Timrå som femma eller sexa i tabellen. Istället påpekade jag att det skulle bli stenhårt om de sista slutspelsplatserna, något det sannerligen blev. Timrå tog sig inte till slutspel förrän i absolut sista omgången, efter att under i stort sett hela säsongen brottats med en helvetisk kvalserieångest.

Inför säsongen försvann flertalet etablerade namn, och trots intressanta ersättare så tyckte jag att man saknade den riktiga spetsen. Däri ligger också en hel del sanning. Spelet i powerplay har varit säsongens stora gissel, och framförallt har man saknat en riktigt bra offensiv back, en sådan som man hade i sjuklingen Mikko Lehtonen. Inte heller har man haft någon forward med samma hockeykunnande som Mika Pyörälä. Martin Sonnenberg har visserligen varit otroligt bra i år och Daniel Corso har presterat ungefär vad jag hade förväntat mig av honom.

Däremot floppade Niklas Anger totalt, och fick lämna klubben, och inte heller Magnus Pääjärvi-Svensson tog det steg jag trodde att han skulle ta. Missförstå mig rätt, jag anser inte att MPS är en flopp, men jag tror att han skulle må bra av ytterligare en säsong i Elitserien innan han försöker sig på ett äventyr i Nordamerika.

På backsidan visade sig Caslava bli ett trumfkort. Och Elias Granath växte ut till en stabil elitserieback, vilket jag inte hade räknat med efter att ha läst allt som skrevs om honom på HS. Tyvärr har inte Mattias Karlsson levt upp till mina förväntningar, och även om han faktiskt fick debutera i Tre Kronor under vintern så har han en bit kvar till att bli en stabil landslagsback.

Anders Lindbäck kom till Timrå som en jättetalang mellan stolparna och fick sitt definitiva genombrott. Jag skulle gärna se honom i TIK även kommande säsong, men han kommer troligtvis försvinna till Nashville och NHL. Lycka till ”over there” Anders!

Ja, vad säger man sammanfattningsvis? Slutet gott, allting gott? Nja, det vore nog att överdriva. Jag är jätteglad att man tog sig till slutspel, och inte ett dugg bitter för att man blev utslagna av HV 71 ännu en gång. Inte med tanke på hur det såg ut under stora delar av säsongen.

Men det är också där problemet ligger. Timrås säsong var under långa stunder bedrövlig och jag slipper gärna att slitas mellan hopp och förtvivlan även nästa säsong. Vad jag hoppas på är att Perra Johnsson kommer att kunna skapa ett stabilt grundspel, vilket vi inte har haft sedan Kentas dagar, att Linkan ska hitta fina nyförvärv och att det blir slutspel även nästa säsong. Under mindre dramatiska former.