Elitserietipset 10/11 - Plats 11 & 12
0 kommentarer · 2010-09-11 22:58
Pätr
963 inlägg · 43202 besökare
963 inlägg · 43202 besökare
Jag tror inte att särskilt många förvånas över att jag placerar AIK på jumboplatsen. Nykomlingen är redan nederlagstippad, och ju fler av alla mer eller mindre kvalificerade tyckare som siar om sluttabellen, desto mer nederlagstippade kommer laget att bli. För det finns verkligen inte mycket som talar för AIK i dagsläget.
Några ljusglimtar finns det emellertid. Först och främst har laget en spännande målvaktssida, som i mina ögon håller god elitserieklass. Visserligen saknar Viktor Fasth rutin från spel på toppnivå, och Heino-Lindberg vacklade betänkligt under vårens kvalserie. Men på det hela taget finns det ändå en hög kapacitet i AIK-kassen – en kapacitet som kommer att bli oumbärlig i vinter.
På backsidan är Dick Tärnström det största utropstecknet. Man skulle väl möjligen kunna se honom som AIK:s svar på Kenny Jönsson, även om han inte når upp i Kennys nivå. I övrigt tycker jag att värvningen av MacNevin är intressant, och kanadensaren bör kunna bidra med spetskompetens, särskilt i spel i nummerärt överläge. Peter Nolander är också värd att framhäva, men i övrigt känns backsidan ganska slätstruken.
Nyförvärven på forwardsidan imponerar föga. Här tror jag snarare att man i första hand får förlita sig på Sandberg, Bång och Gynge. Samtliga var mycket bra i Allsvenskan och borde även kunna ställa till det för elitserielagens försvar. Daniel Rudslätt kommer närmast från en bra säsong i Tyskland och kan säkerligen även producera hemma i Sverige, men samtidigt ska man nog inte förvänta sig mirakel.
När AIK tog steget upp i Elitserien skrevs det mycket i kvällspressen om visioner att locka till sig gamla AIK:are och på det sättet bygga ett slagkraftigt lag. Nu, med facit i hand, inser vi att visionen aldrig besannades. De stora nyförvärven uteblev helt och AIK får förlita sig till lagmaskinen i vinter.
Det är inte helt otroligt att man kan lyckas med det, även om jag inte ger dem några större chanser. På papperet är de det sämsta elitserielaget på många år, och jag har svårt att se att de ska kunna ha två klubbar bakom sig när den femtiofemte omgången är färdigspelad. Säkerligen kan de inleda bra och vara med om kampen om slutspelsplatserna inledningsvis. Men serien är precis som vintern: lång. Och i det långa loppet bör AIK vara det sämsta av de tolv elitserielagen och allt annat än spel i kvalserien vore nästan en sensation.
I många säsonger har jag tippat Modo som ett topplag, och varje år har de svikit de högt ställda förväntningarna. Och nu får det definitivt vara nog. Jag har inte längre något som helst förtroende för Örnsköldsviks hockeystolthet. Det är dags att se sanningen i vitögat: Ända sedan SM-guldet har Modo varit på väg utför, och i dagsläget finns det inte mycket som talar för att den negativa trenden ska brytas.
Förra säsongen hände det äntligen. Kvällspressreportrarna, med Mats Wennerholm i spetsen har mässat i årtionden om hur Modo ska ta SM-guld när Foppa, Näslund och Sundström återförenas en sista gång, något som alltså besannades under säsongen 09/10. Nu blev det inget SM-guld, det blev inte ens slutspel, utan en antiklimax som överskuggar det mesta inom svensk hockey under de senaste åren. Spontant känner jag att man får gå tillbaka ända till OS-kvartsfinalen mot Vitryssland 2002 för att hitta ett större misslyckande på en hockeyrink med svensk inblandning.
Till den här säsongen har Foppa och Näslund försvunnit, liksom skyttekungen Mats Zuccarello-Aasen. Kvar är dock stommen som misslyckats säsong efter säsong, och därutöver har man kompletterat truppen med några allsvenska talanger och några mer rutinerade herrar.
Jag tycker de allsvenska spelarna är oerhört intressanta. Både Rosén och Blomqvist var poängstarka den senaste säsongen och rapporterna om Anton Hedman lovar gott. Nyförvärvet från Södertälje, Daniel Josefsson, känns som en klockren investering, men det tänkte jag å andra också sidan om namne Sondell inför förra säsongen.
Byron Ritchie och Niko Dimitrakos kostar antagligen mer än de kommer att tillföra, däremot har man förhoppningsvis lyckats lösa de senaste årens målvaktsproblem genom värvningen av Toumas Tarkki. Jag har aldrig sett Tarkki spela, men om jag ska tro på allt jag hört har Modo gjort ett kanonförvärv.
På papperet är Modo ett slutspelslag, utan tvekan – men ändå tror jag på kvalseriespel. I mina ögon är laget inne i en negativ spiral, och nye tränaren Challe Berglund är inte rätt man att bryta den. Challe är en taktiker, inte en lagbyggare – och är det något Modo behöver så är det en tränare som kan bygga ett vinnande lag. Den tränaren är inte Challe Berglund.
Veckans hetaste skribenter
10.00
MOBILT
· 
12. AIK
Jag tror inte att särskilt många förvånas över att jag placerar AIK på jumboplatsen. Nykomlingen är redan nederlagstippad, och ju fler av alla mer eller mindre kvalificerade tyckare som siar om sluttabellen, desto mer nederlagstippade kommer laget att bli. För det finns verkligen inte mycket som talar för AIK i dagsläget.
Några ljusglimtar finns det emellertid. Först och främst har laget en spännande målvaktssida, som i mina ögon håller god elitserieklass. Visserligen saknar Viktor Fasth rutin från spel på toppnivå, och Heino-Lindberg vacklade betänkligt under vårens kvalserie. Men på det hela taget finns det ändå en hög kapacitet i AIK-kassen – en kapacitet som kommer att bli oumbärlig i vinter.
På backsidan är Dick Tärnström det största utropstecknet. Man skulle väl möjligen kunna se honom som AIK:s svar på Kenny Jönsson, även om han inte når upp i Kennys nivå. I övrigt tycker jag att värvningen av MacNevin är intressant, och kanadensaren bör kunna bidra med spetskompetens, särskilt i spel i nummerärt överläge. Peter Nolander är också värd att framhäva, men i övrigt känns backsidan ganska slätstruken.
Nyförvärven på forwardsidan imponerar föga. Här tror jag snarare att man i första hand får förlita sig på Sandberg, Bång och Gynge. Samtliga var mycket bra i Allsvenskan och borde även kunna ställa till det för elitserielagens försvar. Daniel Rudslätt kommer närmast från en bra säsong i Tyskland och kan säkerligen även producera hemma i Sverige, men samtidigt ska man nog inte förvänta sig mirakel.
När AIK tog steget upp i Elitserien skrevs det mycket i kvällspressen om visioner att locka till sig gamla AIK:are och på det sättet bygga ett slagkraftigt lag. Nu, med facit i hand, inser vi att visionen aldrig besannades. De stora nyförvärven uteblev helt och AIK får förlita sig till lagmaskinen i vinter.
Det är inte helt otroligt att man kan lyckas med det, även om jag inte ger dem några större chanser. På papperet är de det sämsta elitserielaget på många år, och jag har svårt att se att de ska kunna ha två klubbar bakom sig när den femtiofemte omgången är färdigspelad. Säkerligen kan de inleda bra och vara med om kampen om slutspelsplatserna inledningsvis. Men serien är precis som vintern: lång. Och i det långa loppet bör AIK vara det sämsta av de tolv elitserielagen och allt annat än spel i kvalserien vore nästan en sensation.
11. Modo
I många säsonger har jag tippat Modo som ett topplag, och varje år har de svikit de högt ställda förväntningarna. Och nu får det definitivt vara nog. Jag har inte längre något som helst förtroende för Örnsköldsviks hockeystolthet. Det är dags att se sanningen i vitögat: Ända sedan SM-guldet har Modo varit på väg utför, och i dagsläget finns det inte mycket som talar för att den negativa trenden ska brytas.
Förra säsongen hände det äntligen. Kvällspressreportrarna, med Mats Wennerholm i spetsen har mässat i årtionden om hur Modo ska ta SM-guld när Foppa, Näslund och Sundström återförenas en sista gång, något som alltså besannades under säsongen 09/10. Nu blev det inget SM-guld, det blev inte ens slutspel, utan en antiklimax som överskuggar det mesta inom svensk hockey under de senaste åren. Spontant känner jag att man får gå tillbaka ända till OS-kvartsfinalen mot Vitryssland 2002 för att hitta ett större misslyckande på en hockeyrink med svensk inblandning.
Till den här säsongen har Foppa och Näslund försvunnit, liksom skyttekungen Mats Zuccarello-Aasen. Kvar är dock stommen som misslyckats säsong efter säsong, och därutöver har man kompletterat truppen med några allsvenska talanger och några mer rutinerade herrar.
Jag tycker de allsvenska spelarna är oerhört intressanta. Både Rosén och Blomqvist var poängstarka den senaste säsongen och rapporterna om Anton Hedman lovar gott. Nyförvärvet från Södertälje, Daniel Josefsson, känns som en klockren investering, men det tänkte jag å andra också sidan om namne Sondell inför förra säsongen.
Byron Ritchie och Niko Dimitrakos kostar antagligen mer än de kommer att tillföra, däremot har man förhoppningsvis lyckats lösa de senaste årens målvaktsproblem genom värvningen av Toumas Tarkki. Jag har aldrig sett Tarkki spela, men om jag ska tro på allt jag hört har Modo gjort ett kanonförvärv.
På papperet är Modo ett slutspelslag, utan tvekan – men ändå tror jag på kvalseriespel. I mina ögon är laget inne i en negativ spiral, och nye tränaren Challe Berglund är inte rätt man att bryta den. Challe är en taktiker, inte en lagbyggare – och är det något Modo behöver så är det en tränare som kan bygga ett vinnande lag. Den tränaren är inte Challe Berglund.