Pätr

8. Luleå

Luleå har blivit utdömt av en del tyckare inför säsongen. Rikslallaren Tomas Ros anser exempelvis att laget är en främlingslegion som kommer att få inrikta sig på kvalspel. Sanningshalten i påståendet kan diskuteras, men å andra sidan så handlar hockeytyckande om just tyckande, och som hockeyexpert på någon av landets kvällstidningar behöver man inte mycket mer än en åsikt.

Men visst, Luleå kan hamna i kvalserien. För mig tillhör de inte huvudkandidaterna till en av platserna, men samtidigt kan man inte bortse från att det är lite som skiljer de tippade bottenlagen åt, och när tabellen summeras kan det mycket väl bara skilja några enstaka poäng mellan spel i kvalserien och spel i SM-slutspelet.

Med det sagt så ska jag försöka motivera varför jag tror att Luleå tillsist kniper en slutspelsplats. Mitt starkaste argument är att jag tror mycket på nye tränaren, Jonas Rönnqvist. Hans arbete med Almtuna under de senaste säsongerna är anmärkningsvärt – klubben saknar ekonomiska resurser, men har ändå kämpat om spel i allsvenskans play off. Därmed ser jag Rönnqvist som en tränare som kan få ut mycket av sina spelare och en tränare som kan bygga en vinnande lagmaskin.

Förlusterna av Johan Fransson och Kristofer Berglund är givetvis blytunga, och även om Topi Jaakola och Janne Niinimaa håller hög elitserieklass så har lagets backsida utan tvekan försvagats. När dessutom båda finländarna har haft en del skadebekymmer de senaste säsongerna så tornar orosmolnen upp sig. Huruvida Elias Fälth och norrmannen Lars Lokken Östli kommer att göra bestående intryck är oskrivet i dagsläget.

På forwardssidan kan vi notera att Jonathan Hedström och Martin Chabada försvinner. Ingen av dem hade någon bra säsong i fjol och som bekant valde klubben att bryta Hedströms kontrakt. Nyförvärven hämtas mestadels från allsvenskan och två av lagets nya forwards kommer från Almtuna. Man får med andra ord förutsätta att de är välscoutade.

Mest meriterade nyförvärvet är Joonas Vihko, en kapabel målskytt som närmast kommer från spel i SM-liiga. Ryktet säger att Luleå planerar att använda honom i en kedja tillsammans med tvillingarna Abbott, något som på förhand låter mycket spännande. Därutöver måste jag framhäva underskattade Mats Lavander, samt Niklas Olausson och Pär Arlbrant. Samtliga gjorde bra säsonger i fjol, och jag tror på trion även i år.   

Målvaktssidan är osäker och utan tvekan den svagaste lagdelen. Jag vet heller inte vilken av målvakterna Luleå planerar att satsa på. Varken Rautio eller Nilsson känns som något givet förstaval, även om jag tror att Anders Nilsson kan växa. Det handlar trots allt om en ung kille som får ses som en stor talang.

Striden kring strecken kommer bli stenhård, men jag tror att Luleå drar längsta strået. På papperet är de relativt jämbördiga med andra lag – skillnaden är att det här laget har närmare till ett vinnande spel.

7. Timrå

Ett svårbedömt lag. Försäsongen bådar gott, och på papperet ser det lovande ut, även om truppen skulle behöva ytterligare en forward för att kännas komplett. Förra årets skyttekung, Martin Sonnenbergs, vara eller icke vara i klubben är fortfarande ovisst och det är också därför jag inte vågar placera Timrå högre.

I båset har två nya ansikten dykt upp, Perra Johnsson och Clas Eriksson. Av allt att döma hade Timråledningen i ett tidigt skede siktat in sig på att få Perra som huvudtränare, och analytiker har hävdat att det är en direkt reaktion mot tidigare tränaren Challe Berglunds ledarskap. Perras främsta egenskap är hans förmåga att skapa sammansvetsade grupper, medan hans föregångare i första hand var en taktiker. Perras hockeyfilosofi är i övrig enkel: Det är full fart framåt som gäller, och till vintern kommer vi återigen få se ett Timrå som åker mycket skridskor – det var några år sedan senast.

Spelarförlusterna har generellt sett inte varit särskilt besvärande. Att Petr Caslava försvann till KHL var lika tråkigt som väntat, men ersättaren Mikko Jokela har kapacitet att fylla luckan. Eric Moe fick inget nytt kontrakt, utan ersätts av Antti Halonen – en spelare med hyggliga meriter från finska ligan och som har fått en del lovord under försäsongen.

Det var också väntat att Magnus Pääjärvi skulle lämna laget för spel hos Edmonton Oilers i NHL. Självklart hade Timrå gärna sett att han stannade ytterligare en säsong i Sverige – men samtidigt ska förlusten inte överskattas. Pääjärvis definitiva genombrott kom inte förrän i VM i Tyskland, där han spelade sitt livs hockey. Den spelnivå han uppvisade där fick vi bara se glimtar av under hans tid i Timrå.

Av de nya anfallarna är duon Kim Hirschovits och Ilkka Pikkarainen de absolut intressantaste. Senaste säsongen de spelade tillsammans slutade med succé, och de kommer troligtvis bli ett fruktat anfallsvapen även i Elitserien. Kedjan kompletteras med Timo Pärssinen, och sålunda får Timrå en ny ”finnkedja”. Konceptet har burit frukt tidigare.

Tyvärr ser det i dagsläget lite tunt ut i anfallsväg. Daniel Corso vann visserligen den interna skytteligan ifjol, kedjan med Gabriel Karlsson, Fredrik Hynning och Björn Svensson håller god elitserienivå och Anton Lander är en jättetalang som bara väntar på att få blomma ut. Men trots det kan en eller ett par skador ha förödande effekt och som supporter hoppas jag att klubbledningen kan skaka fram tillräckligt med pengar för att förlänga med Sonnenberg. Det skulle i så fall betyda att laget har tre starka kedjor, framför en av seriens bättre backuppställningar – och då finns kapaciteten att slåss i toppen av tabellen.

Målvaktssidan känns emellertid osäker, och man kan bara hoppas att Mika Tarvainen visste vad han gjorde när Pitkämäki värvades. Magnus Åkerlund hade ett tungt fjolår, och det är tveksamt om han kan kliva fram som förstemålvakt i år. Nämnde Pitkämäki var riktigt bra i Mora för några säsonger sedan, men därefter har karriären dalat. Att han ska kunna fylla luckan efter Anders Lindbäck är otroligt, förhoppningsvis kan han prestera en räddningsprocent på strax över nittio – vilket behövs om Timrå ska vara med i slutspelkampen.