Pätr

Så var guldåldern slutligen förbi.

Under ett par år fick vi Timråsupportrar uppleva hur varumärket Timrå IK växte sig allt starkare i hockeykretsar. Hur laget från inspelningsplatsen av "Den Sista Färden", förvandlades från en uppstickare med en trupp bestående av överskottsspelare som inget annat lag ville ha, till en utmanare till svensk hockeys storheter. Vi fick uppleva hur klubben vann dragkampen om de etablerade spelarna, och när slutspelet började framåt vårkanten vågade man drömma om guld.

Den tiden är över nu. Drömmen tynar bort, klockan ringer, det är dags att vakna upp hur djävlig morgonen än må vara.

Jag kan inte svara på vad det är som har hänt. Kanske har andra klubbar sprungit ifrån, kanske har kassorna sinat, eller handlar det om en inkompetent ledning?

Vad än sanningen är så ser vi nu en klubb i nedförsbacke. De etablerade spelarna försvinner en efter en, och hittills har sportcheferna inte lyckats locka till sig några namnkunniga nyförvärv till nästa säsong.

Jag tänker emellertid inte bli bitter, men jag inser sanningen:

Det finns inte längre någon Kent Norberg som levererar drömspelare till klubben. Sanny Lindström hade aldrig något Timrå-hjärta. Niklas Nordgren är Schweiz-proffset med förflutet i Timrå, och Riku Hahl spelar i Frölunda nu.

Låt detta tillhöra det förgångna. Den tiden kommer aldrig igen, och det är dags att ta nya tag.

Stjärnspelarna är borta, kvar är kollektivet. Till kommande säsong kan ingen gömma sig bakom någon annan. Om Timrå ska lyckas krävs att varje spelare kliver fram och spelar på toppen av sin förmåga, spelar som om varje match vore en slutspelsmatch. För just så hårt kommer det att bli nästa säsong.

Men Timrå klarar det. Truppen består redan idag av flertalet unga, hungriga spelare, spelare som bara sett början på karriären och som kämpar för att klättra ytterligare ett steg på karriärsstegen. Förhoppningsvis går Timrå nu in i en era där det åter kommer att talas om vad spelarna presterar på isen, inte vad som står på deras ryggar.