Pätr

När den sjätte kvarsfinalen tog slut, så snabbt och brutalt, fann jag mig själv sittandes i soffan, i en egendomlig tomhet och tystnad. Jag sökte i botten av mitt innersta väsen, trodde i någon flyktig tanke att jag skulle finna förtvivlan, ilska eller bestörtning. Men sådana känslor rymdes inte inom mig. Det kändes bara penibelt.

Först minutrarna av matchen var euforiväckande och hockeygodis för varje Timråsupporter. Laget spelade med imponerande fart och intensitet, och dessutom fick man utdelning på chanserna man skapade. I alla fall till en början. Efter två noll målet hängde trean i luften, och hade det inte varit för Stefan Liv i HV-kassen hade matchen sannolikt varit död efter första perioden.

Jag undrade ifall HV skulle lyckas rycka upp sig inför andra, jag befarade att regerande svenska mästarna med sin fruktade förstakedja skulle kunna arbeta sig in i matchen efter att ha ridit ur den första stormen. Mina farhågor besannades - men det kom att dröja.

Timrå inledde andra perioden minst lika bra som den första, och man radade upp såväl målchanser som power play. Där borde matchen ha avgjorts. Sett till spelet borde Timrå ha ledat med fem sex puckar efter halva matchen, men två noll stod sig, trots massiv press mot HV-målet.

Så började smålänningarna återhämta sig. Björn Melin reducerade, ett skott som inte såg helt otagbart ut, och plötsligt kändes det riktigt nervöst.

Vad hände sedan? Tredje perioden präglades av ett försvarande Timrå och ett anstormande HV, och innan matchuret löjd för tredje gången denna marsafton hade HV kvitterat och Sudden Death väntade.

Och så hamnade tillslut segern hos HV. Det var knappast förvånande, med tanke på hur matchen hade utvecklat sig, men sättet det skedde på var så förbluffande att det var svårt att verkligen tro att det var sant.

Jag fick obehagliga förnimmelser, som om något ont vilade i luften, när Vinnerborg flyttade två raka tekningar p.g.a. avsiktlig offside. Och så hände det, det som inte ska hända. Jag har aldrig tidigare varit med om att en spelares skridskoskena lossnar på det sättet som den gjorde på Mikko Lethonens skridsko. Säkerligen har det hänt tidigare, men jag tror inte ens att det händer en gång per säsong, i genomsnitt. Sedan att det sker i defensiv zon, i en Sudden Death, i en slutspelsmatch...

Det är så osannolikt att det troligen aldrig hände.

Jönköping kallas som bekant för Smålands Jerusalem, och vore jag HV-spelare skulle jag nog ta och besöka söndagsmässan imorgon. Jo, jag har försökt hitta förklaringar till hur det som skedde kunde ske, och konklusionen blev att det måste ha varit högre makter med i spelet.

Nåväl, man ska väl passa sig för att tala om Gud i världen näst mest sekualiserade land, annars riskerar man att bli ansedd som galen fundamentalist. Så istället för teologiska frågor och filosofiska funderingar i största allmänhet, låt oss lägga fokus på den kommande och avgörande matchen.

Suck... vad dystert det känns.