Pätr

Såhär i kristider har i alla fall jag funderat en hel del kring Timrås lagbygge och varför spelet inte fungerar. Min bestående uppfattning är att det är en attitydfråga. Spelarna som ska bära laget har inte den karaktär som behövs. Jag är ganska säker på att kunnandet är tillräckligt, men hjärtat saknas. I mina ögon har få, om ens någon, av Timrås tilltänkta toppspelare något hjärta för klubben. Jag kan mycket väl ha fel, men om man summerar säsongen hittills så finns det faktorer som talar för att mitt antagande stämmer.

Vid en tidigare diskussion på hockeysnack betonade flera andra skribenter att Timrå har gått i Frölunda-fällan. Man bygger ett lag på mätta spelare med bristande motivation. Det har fått mig att undra hur man ska bygga ett vinnande lag, utifrån Timrås resurser, och jag har kommit fram till att den bästa lösningen är en förfining av det gamla konceptet. Det finns sammanlagt fyra spelarkategorier som är önskvärda, och det är följande:

De egna juniorerna: På senare år har juniorverksamheten börjat löna sig på allvar. Anton Lander och Sebastian Erixon är två unga herrar med mycket ljus hockeyframtid, och flera av de juniorer som fått prova på a-lagsspel under vintern har stått för gedigna insatser. Inom föreningen strävar man efter att utveckla en av landets bästa juniorverksamheter, och jag hoppas att man är på rätt väg. I förlängningen skulle det innebära mycket för a-laget.

 Unga spelare: Alla unga talanger får givetvis inte plats i det egna juniorlaget, men de finns tillgängliga ute på marknaden. Många klubbar i de lägre serierna är mer eller mindre tvungna att släppa fram de egna produkterna och här finns säkert ett och annat guldkorna att hämta. Det har även blivit vanligare att svenska juniorer provar lyckan borta i Nordamerika, och även där finns en del spelare som skulle kunna vara intressanta för föreningen. Personligen tycker jag att Hampus Gustafsson i WHL-laget Brandon Wheat Kings är spännande.

 Ratade spelare: När Timrå etablerade sig i Elitserien så gjorde man det med spelare som blivit ratade av andra klubbar, och Nubben visade en stundtals fantastisk fingertoppskänsla när han valde ut spelare som var värda en ny chans. Jag tror väldigt mycket på det konceptet. Många ratade spelare känner säkert en stor revanschlust och är beredda att ge allt och lite till ute på planen för att visa att de verkligen duger. Det har vi sett många prov på i Timrå.

 Betala för karaktär: Vilka spelare får egentligen kosta? Enligt den nuvarande filosofin verkar svaret vara: Potentiella poängkungar. Jag delar inte den uppfattningen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört allsköns experter vurma för olika poängkungar, men i min värld är poängkungens betydelse en teori med dålig förankring i verkligheten. Exempelvis vräkte Fredrik Bremberg i poäng under sin tid i Djurgården – men laget missade ändå slutspel. Därför är min idé att man ska lägga de stora pengarna på spelare med karaktär, och lägga fokus på vad spelaren presterar på planen och inte på papperet. Kanske känns det fel för en sportchef att lägga ut hundratusentals kronor i månaden på en Manderville-typ, som gör tjugo poäng på en säsong. Men om man betänker hur mycket en sådan spelare betyder för laget så är det välinvesterade pengar.

 Avslutningsvis kan man börja undra vem som ska göra målen. Ja… tanken inför den här säsongen var att Pikkarainen skulle göra dem, assisterad av Hirschovits. Sedan gick det som det gick.