Pätr

Inför säsongen var jag nöjd med Timrås lagbygge, och jag hävdar fortfarande att laget, i varje fall på papperet, är ett lag för slutspelet. Problematiken ligger inte i spelartruppen, utan i vad ansvariga får ut av det, vilket för närvarande är för lite.

Skador stör truppen för tillfället, och sökandet efter en forward har fått omdirigeras till sökande efter en back, då halva backbesättningen går skadade. Kanske resulterar det i två nyförvärv, vad vet man?

Det jag vill fokusera på nu är emellertid spelarrekryteringen till truppen, som jag har vissa invändninar emot. Eller egentligen handlar det inte om själva rekryteringen, utan snarare om hur spelarna används.

Jag ska inte hymla med att jag föredrar tvåvägsforwards, då vi i Timrå har goda erfarenheter av sådana. Men oavsett min åsikt är det viktiga i sammanhanget att ta till vara på spelartyperna.

Inför säsongen värvades Kirill Starkov och Niklas Anger, spelare som knappast rosat marknaden. Visserligen var förväntningarna på den förstnämnde inte särskilt stora, något som gör värvningen lite märklig.

För båda dessa herrar är utpräglat offensiva kort. Sådana spelare ska användas i första och andra formationen, samt få förtroende i power play, annars finns i mina ögon ingen anledning att ha dem i truppen.

Jag skulle vilja dra en parallell till Södertälje, för ett par säsonger sedan. Man värvade då Pär Arlbrandt, allsvenskans skyttekung, från Rögle för att placera honom i lagets fjärdekedja. Värvningen blev en flopp, och Arlbrandt lämnade laget mitt i säsongen. Varför? För att han misslyckats, med god hjälp av SSK. Offensiva spelare måste få ägna sig åt det de är bäst på, inte fara runt i fjärdekedjan och harva.

Timrå är i ett läge då resurserna är begränsade. Se då till att använd resurserna rätt. Att Anger spelar i fjärdekedjan har man inte råd med.