MoDo Hockey

Swordster:

Speciellt för dig, ur GP (2000-04-07):
"[f]Magiska bröder Till hösten ska sedinarna erövra NHL[/f]


Tidningen Vancouver Province jublade när Daniel och Henrik Sedin draftades av
Vancouver Canucks förra sommaren.
Det fanns bara ett fel:
"De ger fruktansvärda intervjuer", konstaterade tidningen.
Tvillingarna är magiska med klubba och puck, mycket sympatiska, mogna,
kloka...ja, allt vad ni vill - men de säger inget...
Ja, inget vi murvlar jublar åt, alltså.
"Det är bara att köra på", "vi ska göra vårt bästa"; i längden blir det lite
långtråkigt. Och då snackar vi ändå om intervjuer på svenska.
Men jisses, grabbarna är 19, och så länge de spelar hockey som gudar får de vara
hur försiktiga som helst.
Så med vetskap om att Modokillarna inte skulle säga så värst mycket ändå så
ombesörjde GP såväl frågor som svar i den här artikeln. Mycket nöje.

· Vi börjar med det viktigaste; hur ända in i fillefjonkan ska man skilja på
dem, det verkar ju omöjligt?
Inte då. För länge sedan sades det att bara backen Per Hållberg visste vem som
var vem, men det är mest en myt. I dag skulle de flesta Modospelare märka om
Daniel tog Henriks tröja och vice versa. Fast folk på stan har nog fortfarande
problem.
· Ja, ja, men hur gör man då?
Seså, ta det lugnt. Finalen börjar inte förrän sju i kväll. Men så här är det:
Henrik har lite rundare, bredare ansikte, väger också ett kilo mer. Han är
dessutom två centimeter längre och har något rundare ögonform. Lätt, va?
· Nåja, det får gå. Förresten, de säger kanske inte så mycket, men tycks alltid
ställa upp för intervjuer, verkar oerhört vänliga och opåverkade av alla
framgångar. Inga divor, va?
Absolut inte. Så långt därifrån man kan komma. Ibland är det faktiskt
frapperande hur vuxet, nä, moget passar bättre här, de agerar i alla sammanhang.
Aldrig några dumheter, ständigt lika kloka, såväl i med- som i motgång.
· Vad beror det på då?
Säg det, vissa talanger föds vi med. Men trygg och harmonisk uppväxt spelar
säkert en stor roll, pappa Tommy var själv hockeyspelare i Modo på 70-talet och
vet vad det handlar om.
· Är deras lugna och trygga personligheter till och med en förklaring till
framgångarna?
Tveklöst. Tränaren Pelle Bäckman sa ungefär så här i tv häromdagen: "Det är
fantastiskt bra grabbar både på och utanför banan", klart att det är en fördel.
Tvillingarna är ödmjuka och står med båda fötterna fast förankrade i den
ångermanländska myllan - men samtidigt är de orädda på isen och beredda till
enorma uppoffringar för att nå sina mål. Daniel och Henrik må vara försiktiga i
sina uttalanden, men de är sannerligen inga mesar ute på isen, har lärt sig ett
och annat tjuvknep och biter ifrån när det behövs. Mot Frölunda skulle Daniel
till och med puckla på Pasi Saarela; det såg riktigt lustigt ut - ingen av dem
visste hur man gjorde...
· Trots allt, de är bara 19, folk rycker och sliter i dem hela tiden, och de har
enorma krav på sig. Supertalanger får ju inte misslyckas, och när de kommer
till NHL ska de ju helst vara stjärnor med en gång.
Medges, och det blir naturligtvis en tuff uppgift. Men de tycks kunna skaka av
sig pressen på samma fenomenala sätt som de skakar av sig motståndarna.
Återigen, de är betydligt mognare än vanliga 19-åringar, och har en sådan
tilltro till sig själva att de hela tiden ser möjligheterna snarare än
svårigheterna. Tvillingarna har roligt på isen, och när övriga Modo darrade
inför den femte semifinalen mot Brynäs var sedinarna bättre än någonsin.
· Bäst när det gäller?
För tidigt att säga; kritikerna invänder förstås och pekar på junior-VM i
vintras.
· Ja, där svek de väl?
Svek och svek, men de bar inte landslaget till guld som de mest inbitna
patrioterna hade hoppats. Betänk dock att laget höll betydligt lägre klass än
vad som målades upp i media, och inte ens sedinarna kan vinna matcher på egen
hand. Men visst, de hamnade för mycket i sarghörnena och fick ut för lite av
sitt kunnande, inget snack om den saken.
· I vintras skrev GP att det var bra, varför då?
Kanske kan tyckas konstigt, men det var nog inte så dumt för tvillingarna att
komma ner på jorden.
Alltså: inte så mycket Daniel och Henrik själva utan alla runt omkring.
Supportrar, kompisar, vi i media förstod att de trots allt bara var människor,
och den insikten skadar inte.
Efter JVM fick killarna lite lugn och ro, kunde koncentrera sig på Modo och se
hur det laget har gått under den sista delen av säsongen.
· Nu är det finaldags, sedan kommer VM, och redan har de spelat grundserie,
Europaliga och JVM. Hur orkar de?
82 matcher plus slutspel i NHL, så det är bara att vänja sig.
· Jo, det förstås, men med svenska mått verkar det ha varit ett mastigt program.
I Sverige har vi ju dessutom begripit att träning är viktigt, det hinns ju inte
med "over there". Vet någon hur många matcher de spelat egentligen?
Daniel har gjort 76 tävlingsmatcher, Henrik 75. Visst, det låter mycket.
Men själva gnäller de inte, och de hinner faktiskt med annat också.
· Vadå, käka chips och gå på bio med Ö-viks skönheter?
Kanske det med, men de går faktiskt i skolan.
· Va? Samtidigt som de flänger land och rike runt och spelar hockey?
Japp. Det var därför de sa nej till Vancouver som ville ha över dem redan i
höstas. Naturvetenskapliga programmet, fast det som för andra elever tar tre år
tar fyra för tvillingarna. Idrottsanpassad studietakt kallas det. De tar
studenten i vår, och så här mitt uppe i finaltider har de fysik-, biologi- och
psykologiprov.
· Johan Plate, han idrottspsykologen, har nog aldrig föreläst, va?
Knappast. Då hade han inte sagt att Brynäs skulle vinna femte matchen för att
Modokillarna inte kunde övervinna sina hjärnspöken. Visserligen var många bleka,
men tvillingarna (och Mattias Weinhandl) var det definitivt inte. De lyfte sig
istället, återigen ett bevis på hur de handskas med press.
· Över till NHL nu. Hur ska sedinarna som ser så snälla och väluppfostrade ut
klara sig när stora, starka, fula busar tacklar in dem i planket?
Det är väl det som är största problemet. Elitserien är ju kemiskt
tacklingsbefriad nuförtiden, och det tar förstås lite tid att vänja sig. Men man
ska inte överdriva det här med tacklingar heller, betydligt sämre spelare än
tvillingarna har klarat omställningen galant. Och så spelskickliga som de är så
vet de precis hur man ska undvika att bli tacklad, att hela tiden ligga ett steg
före motståndarna.
· Men ytorna då, rinkarna är ju mindre?
Visst, men ju mindre ytor desto lättare märks tvillingarnas genialitet. Sedan är
det faktiskt så här: I NHL är spelet inte lika defensivt strikt, det böljar
mycket mer och när lagen bryter i mittzonen öppnas stora ytor. Daniel och Henrik
kommer att få många två mot två-, tre mot två-lägen, precis som mot Brynäs
senast. Och...tja, vi vet ju hur det gick.
· Genialitet, ett fint ord. Men är de verkligen så otroligt bra, har de inga
brister?
Självfallet. De skjuter för dåligt, måste dessutom lära sig att de flesta
målvakter täcker efter isen men är sårbara för lyftningar. Speciellt Daniel
envisas med att alltid finta och lägga pucken efter isen. Det är snyggt när det
går hem, men i NHL kommer coacherna att bli vansinniga på honom om han
fortsätter. "Shoot high" är ett bekant stridsrop.
· Deras storhet, hur beskrivs den? Kortfattat, tack, det börjar bli mycket nu.
Okej. Ögon i nacken, tvillingarna har en närmast telepatisk förmåga att hitta
varandra. De läser spelet fenomenalt, spelar - som man säger inom fotbollen -
"på yta", lägger alltså pucken på en tom yta där den ene vet att den andre
kommer. Sedan täcker de pucken oerhört bra, har bra balans - viktiga
ingredienser inte minst när de kommer till NHL.
· Till sist, Tre Kronor?
Självklart ska de vara med i VM, i förstakedjan. Frågan är om inte Mattias
Weinhandl borde med också.

HENRIK LEMAN
Stockholm

*****

DANIEL SEDIN
Ålder: 19.
Mått: 186 cm/88 kilo.
Juniormeriter: JEM-guld 1998, JEM-silver 1997, har gjort två JVM.
Seniormeriter: SM-silver med Modo förra säsongen, deltog i VM med Tre Kronor.

HENRIK SEDIN
Ålder: 19.
Mått: 188 cm/89 kilo.
Juniormeriter: JEM-guld 1998, JEM-silver 1997, har gjort två JVM.
Seniormeriter: SM-silver med Modo förra säsongen, deltog i VM med Tre Kronor."