När jag var liten var vi alltid ute på gatan och krigade, och hade oerhört kul bara genom att ha snöklumpar som målstolpar. Ännu roligare var det när vi gick till någon närbelägen sjö och själva plogade upp en plan. Det var en härlig känsla när vi äntligen var klara och kunde sätta igång att lira. Ofta var det kallt, ibland strålande sol. Till och med om det toksnöade var vi där - Vi bara garvade åt att vi fick dyka i snödrivorna när pucken försvann ibland...
Vi tog själva initiativ och skötte om allt kring spelet. Reglerna skötte vi instinktivt, och det blev sällan bråk. En härlig gemenskap uppstod dessutom när vi tillsammans ordnade dessa spontana matcher.
Vi hade oerhört kul. Men - har dagens barn kul när de spelar hockey?
Jag får för mig att hockey idag är en mycket komplicerad sport, som bara kan utövas i ishockey-hallar. Utrustningen måste vara av senaste och dyraste modell, annars duger det inte. Speltiderna är schemalagda, och naturligtvis får barnen skjuts, så de inte riskerar få frisk luft och motion. Föräldrarna sköter allt, barnen behöver bara knyta skridskorna.
Visst är det trevligt att föräldrarna är med, men hur mycket spontanitet, lekfullhet och spelglädje skapar det här upplägget?
I Stockholm har jag faktiskt aldrig sett några barn stå och spela på gatan. Jag har däremot fått höra att t ex barnen i Upplands Väsby och Märsta är oerhört engagerade för att de ska bli hockeystjärnor. Det är inte ovanligt att föräldrar lägger upp noga genomtänkta träningsscheman, och analyserar sina 10-åringars spel efter varje match. Det finns t o m de som låter sina barn strunta i skolan, eftersom de ändå ska bli proffs...
Jag undrar hur många som lyckas? Min erfarenhet av barn som pressas av sina föräldrar, är att de kan vara duktiga upp till 13-14 års ålder. Sedan gör många uppror och lägger av.
Jag är oroad att våra unga hockeyspelare uppfostras till osjälvständiga hockey-robotar. De tvingas för tidigt in i taktik- och systemtänkande, så att kreativitet och spelglädje därför trycks ned.
Nä, om det inte redan finns, skulle jag att vilja att även spel på uterinkar och spontanhockey i kvarteren uppmuntras. Där kan barnen leka och experimentera i lugn och ro med sitt spel, och inse vad oerhört kul det är med hockey!
När jag var liten var vi alltid ute på gatan och krigade, och hade oerhört kul bara genom att ha snöklumpar som målstolpar. Ännu roligare var det när vi gick till någon närbelägen sjö och själva plogade upp en plan. Det var en härlig känsla när vi äntligen var klara och kunde sätta igång att lira. Ofta var det kallt, ibland strålande sol. Till och med om det toksnöade var vi där - Vi bara garvade åt att vi fick dyka i snödrivorna när pucken försvann ibland...
Vi tog själva initiativ och skötte om allt kring spelet. Reglerna skötte vi instinktivt, och det blev sällan bråk. En härlig gemenskap uppstod dessutom när vi tillsammans ordnade dessa spontana matcher.
Vi hade oerhört kul. Men - har dagens barn kul när de spelar hockey?
Jag får för mig att hockey idag är en mycket komplicerad sport, som bara kan utövas i ishockey-hallar. Utrustningen måste vara av senaste och dyraste modell, annars duger det inte. Speltiderna är schemalagda, och naturligtvis får barnen skjuts, så de inte riskerar få frisk luft och motion. Föräldrarna sköter allt, barnen behöver bara knyta skridskorna.
Visst är det trevligt att föräldrarna är med, men hur mycket spontanitet, lekfullhet och spelglädje skapar det här upplägget?
I Stockholm har jag faktiskt aldrig sett några barn stå och spela på gatan. Jag har däremot fått höra att t ex barnen i Upplands Väsby och Märsta är oerhört engagerade för att de ska bli hockeystjärnor. Det är inte ovanligt att föräldrar lägger upp noga genomtänkta träningsscheman, och analyserar sina 10-åringars spel efter varje match. Det finns t o m de som låter sina barn strunta i skolan, eftersom de ändå ska bli proffs...
Jag undrar hur många som lyckas? Min erfarenhet av barn som pressas av sina föräldrar, är att de kan vara duktiga upp till 13-14 års ålder. Sedan gör många uppror och lägger av.
Jag är oroad att våra unga hockeyspelare uppfostras till osjälvständiga hockey-robotar. De tvingas för tidigt in i taktik- och systemtänkande, så att kreativitet och spelglädje därför trycks ned.
Nä, om det inte redan finns, skulle jag att vilja att även spel på uterinkar och spontanhockey i kvarteren uppmuntras. Där kan barnen leka och experimentera i lugn och ro med sitt spel, och inse vad oerhört kul det är med hockey!