Timrå IK

Man ska till en stad men man vet inte vilken. Tåget är gammalt, snirklar sig fram långsamt genom ödemark. landsbygd, små hus med små fönster där små människor rör sig i värmen.
Husen som lysande kuber i allt det svarta.
Människor där inne, yngre och äldre än jag själv, med drömmar, barn, förälskelser, otrohet, död, skräck och förhoppningar.

Långsamt har världen rört sig tillbaka i sina kugghjul efter alla förluster den här säsongen.
Som när man bantar ner sig så att kostymen sitter som den ska, som när ett tåg frustar när det byter spår, som en flicka när hon slår ner ögonen och inte kan hindra det blyga leendet från att måla hennes vackra ansikte i ljusa vårfärger i värme och kärlek.

Livet går vidare. Gravarna vårdas och plastvagnarna från länge sen, rullar med nyfödda barn i, varje dag.
Har Thåströms nya i lurarna när jag går ut på en promenad.
Han är magnifik.
En gerillarörelse mot den nya tidens förbaskaade cynism, all yta, schlager, alla elaka förbaskade medelmåttor som tar sig friheten att hata allting som brinner.

Fick en bild av John K för en tid sen och vi frågade varandra: Vad är den ultimata supportern?
Bilden jag fick är denna:




Jag har funderat på det här och jag hamnade en dag på kyrkogården.

Vid minneslunden stannade jag till och tänkte på den här bilden, på döden och om hur man orkar gå vidare i livet när människor rycks undan ifrån en, när svarta klor våldför sig på de man älskar.
Det jag kan konstatera är att Kärleken till laget är konstant ända in i döden.

Det är inte lätt att älska Timrå IK.
Allt handlar om FBK, DIF, Modo eller VF.
Man får vara bra stryktålig för att älska Timrå IK.
Man måste ha ett hjärta som en världsdel för att slaviskt följa hur det går för det här laget...
Man vet att man är rätt ensam, men man krattar sin älskade lilla gräsplätt med en dåres noggrannhet.

Det finns fans till nästan alla lag. Det är befriande och fantastiskt att möta människor med halsdukar man aldrig sett tidigare, med matchtröjor och kepsar från okända städer i märkliga avkrokar längs hockeyns allt mer penninghungrande motorväg.
Kärleken till laget är konstant. Men för en del kostar den där kärleken på lite extra. Jag lyfter på min keps för alla som, likt den här mannen på gravstenen, fattat att kärleken inte tar hänsyn till vem den riktas.
Kärleken till laget finns bara där, ända in i döden.

Är detta den ultimata kärleksförklaringen till ett lag?
Vad säger ni?