Dream Team: Den var bra !!! För jävla bra ! Som Eddy Meduza skulle sagt.
Man blir aldrig större en sin bakgrund. Men jag tror det är en filosofi, att man inte skall leva på lagrarna som "vi" gjorde under 80-90 talet och det facitet har vi ju i handen. Men visst är det ynkligt att dom gömt undan Montern med allmänbildande historia och kultur. Örnen borde vingklippas så den aldrig kan flyga igen. Jag hoppas styrelsen tar sitt förnuft till fånga ang. den och tar tillbaka Tallarna , det rätta märket och det enda märket . Jag tror att Tallarna är mer reprecentativt än fågeln. Tallar är jordnära och står stadigt.
Läst i dagens ST: "Timrå IK är i färd med att skriva ny framgångsrik ishockeyhistoria. Det är tur för Timrå, det. De tidigare kapitlen tycks nämligen klubben strunta i …
Titta på bilden här ovan. Den minnesmonter med bilder, siffror, namn och prylar från den verkliga storhetstiden, som för några år sedan stod på rena paradplatsen i huvudentrén, har gömts undan mot ena väggen. Ska man försöka tillgodogöra sig en snabblektion över vad backkämpen Bert-Ola Nordlander åstadkom på sin tid gäller det att leta noga och utan minsta anlag för klaustrofobi ta plats mellan glasväggen och montern. Jag tycker det är båda sorgligt och skamligt hur legender som Bert-Ola, Eje Lindström, "Lill-Strimma" Svedberg, Inge Hammarström och Mats Näslund behandlas rent handgripligt. Vad är tanken? Men även rent principiellt känns det som om TIK-ledningen under 2000-talet nära nog gjort till sport att försöka skyla undan – eller glömma – det som i alla fall jag tycker borde vara det största och bästa säljargumentet: den framgångsrika historien. Det fanns ju en tid när röd och vit hockeydynamit smällde lika högt som i dag. Om inte högre … Det var då som gamla Wifsta/Östrands IF etablerade sig i högsta serien och den ena talangen efter den andra fostrades eller vidareutvecklades i bruksorten norr om Sundsvall. När klubben för 37 år sedan bytte namn till Timrå IK var Medelpads hockeystolthet färdig att ta det stora språnget, och med hemvändande tränaren Eje Lindström som lagansvarig blev det sena 1960- och tidiga 70-talet en makalös framgångsperiod för Timråhockeyn. Egna produkter som Olle Åhman, "Lill-Strimma", Bo "Bulla" Berggren och Åke "Tåget" Söderberg kompletterades med stadspojkar och brödrapar som Håkan och Stefan Pettersson, Björn och Lennart Broman, Åke och Arne Lundström (GIF Sundsvall var moderklubb) och Kent och Tommie Lindgren (HOIF:are) med flera. Och naturligtvis fanns också inslag utifrån av klass, typ Ove Larsson och Finn Lundström. SM-slutspel blev det. SM-medaljer blev det. Och idoler blev de allihopa. Landet runt. Så här ska det se ut Det är därför jag tidigare tjatat om vikten av att bibehålla det gamla klubbmärket med tallarna i rött och Timrå IK i text på den blå böljande bottenplattan. Röda örnar må sälja till den yngre publiken. Men varför ska inte det poppiga, moderna amerikaniserade kunna gå hand i hand med det gamla, genuina och minnesvärda? Tydligen passade det sig för sex–sju år sedan, när spåren efter den misslyckade fusionen med Sundsvall Hockey skulle sopas undan och det var livsviktigt att plocka fram den egna identiteten. Då var en äkta TIK:are av rätta virket. Träningshallen fick bära salig Lill-Strimmas namn och gamla Timrå Hej följdes av ett par nya Timrålåtar, som flitigt spelades inför, under och efter matcherna. En symbolisk tröja med hedrade backeleganten Svedbergs nr 5, som den såg ut då 1971–72, hängdes upp i ombygga Isstadions tak. Och i lokalpressen annonserades matcher i "Kulturmagasiet" ut. Fram till elitserieavancemanget såg det ut som om den röd-vita klassikern medvetet försökte slå mynt av sin tradition och historia. När väl den åtråvärda elitserieplatsen grejats var det tydligen dags att söka nya vägar och marknader. Något som kulminerat i vinter, då inte bara de gamla slagdängorna fått allt mindre utrymme i högtalarna, utan också den fina montern med några av klubbens största namn genom tiderna puttats undan på en plats långt ifrån det naturliga blickfånget. Jag vet att jag genom dessa rader gör mig till tolk för en stor skara hockeysupportrar – en och annan bär faktiskt keps och mössa – som aldrig haft en tanke på att köpa sig en VIP-plats eller byta ut korven och kaffet mot en flottare middag. Men alla har de bultande röd-vita hockeyhjärtan. Alla minns de eller fascineras de av historien om det Timrå IK som en gång i tiden spelade till sig både silver- och bronsmedaljer i slutspelssammanhang. På farsans, morsans och till och med farfars tid. De lever och kan fortfarande berätta, men sedan då? Och minnet behöver ju alltid tillföras näring och fräschas upp med jämna mellanrum …"
Alla hockeyälskare rekommenderas att ta en titt på TV-sporten ikväll. Det LÄR bli bilder från matchen Björklöven-Skellefteå. Står just nu 4-4 i slutet av andra.
· 
(Bättre sent än aldrig ! (Svaret)