Timrå IK

kulltorp: Glädjeämnet i den solkade bägaren är väl att det, så här långt, ser ut att vara en bra säsong att mega-suga på. Vi är inte ensamma där nere i skiten. Det k a n gå att undvika kvalserien.

Sen visste vi ju att det var så här det med största sannolikhet skulle se ut. Kämpa hårt, stora brister framåt. En 55 omgångar lång kamp för överlevnad. Dom senaste matcherna har dock varit något annat, och det är i a f för mig den största oron. Om spelarna redan nu börjat tumma på direktiven och tvivla/inte vilja spela uppoffrande för varandra, så...kommer det med största sannolikhet sluta med en jumboplats.

Men, man kanske inte ska måla Modo på väggen redan nu. Om inte annat har spelet och resultaten på slutet visat att det är the Monty-way som gäller. Max i alla byten, svettas en swimmingpool mer än motståndaren. Då ger vi oss åtminstone chansen i varje match.

Bristerna som finns i övrigt, spelmässigt, är som sagt de förväntade. Kan tycka att det är trist att inget av nyförvärven levererat mer än deras pappersstatus visade när dom värvades. Man ser också vilken skillsmässigt tunn roster vi har, när vi mönstrar en förstakedja bestående av Larsson, Crippe och Jonte. Å ena sidan kan man tycka att exempelvis Crippe gör det bra som ändå 'är där och skapar', å andra sidan är det ett underbetyg år övriga lagets offensiv när en spelare som han (i nuvarande form) är den som förväntas göra det. Jag menar, vi kan ju sätta in Boyce, Sterner och Hallin i en förstakedja och ge dom offensivt mandat. Självklart kommer dom att skapa en och annan chans, lika självklart kommer det väldigt sällan resultera i mål och seger för laget.

Vi supportrar förvandlar ofta lagets problem till någon variant av Gordisk knut. Gör man bara si och så kommer problemet/-n att försvinna. Så enkelt har det aldrig varit (eller nja, i fallet Perra förra säsongen vete faen), och i år är det mindre så än någonsin. Laget måste börja jobba med en offensiv utifrån spelarmaterialet. Försvarsmässigt har det funkat hyfsat (ok, bristen på fart och jävlar-anamma dom sista matcherna har fått även försvarsspelet att se uselt ut, men...undantaget dessa), men i spel 5-5 har det inte alls klickat. Det här tror jag är ett väldigt jobbigt och svårt problem att lösa. 'Gå rakt på mål', skriker vi - vilket absolut är det man måste göra. Men att omsätta det i praktiken - med dessa spelare - är sannolikt svårare. Den centrala delen i banan är den svåraste att skaffa sig tid med pucken i, och det är den som motståndarna försvarar hårdast. Att snurra med puck i sarghörnen kan vi, och det är vi t o m jättebra på. Tyvärr varken skrämmer det motståndare eller ger särskillt många mål framåt.

Så, hur göra? Det vet vi också: rejälare backspel, med snabbare förstapass som i sin tur ger en snabbare omställning från försvar till anfall. Tyvärr inte heller någon lätt sak. Det hjälper ju liksom inte att säga till backarna att 'just det hörrni, vi behöver bättre första pass så kör såna framöver!'. Dock kan man genom metodisk organisation/konsekvens avhjälpa problemet. Jag tycker mig de senaste matcherna ha sett i a f en tendens till att komma till rätta med det som motståndarna (alltför snabbt) upptäckte var Timrås största akilleshäl, nämligen svårigheten att kontrollerat spela ut pucken när man sätts under forecheckning. Att skjuta puckarna i panik åt random håll efter sargen funkar inte. Ej heller att köra en Robinson, och på vinst-och-förlust hysta iväg den centralt upp i banan. Nej: spelarna måste täcka upp bättre för varandra. Den back som är utsatt för press måste alltid ha ett säkert spelalternativ. Och det är här jag sett den där tendensen, med en forward som kommer ner och ställer sig spelbar inåt i banan när backarna gräver efter sargen och inte ens har god chans att valla ut pucken. En löjligt basic detalj som borde ha varit en självklarhet, men som jag tycker saknats i alltför hög grad tidigare.

Mer behövs dock, givetvis. För det är tempot och möjligheten att snabbt komma ut med pucken under kontroll - med offensiva alternativ att spela - som är det avgörande. Först då kan vi med allvar börja att snacka om det raka anfallsspelet (att köra dagens modell, med kantrusher mot ett samlat försvar och försöka dumpa in puckar på mål är ett dåligt alternativ. Risken är att vi blir ännu mer sårbara för kontringar i arslet, och tanken på att skänka bort ytterligare puckinnehav är oattraktiv).

Grundtanken hos spelarna ska dock vara: avslut. Oavsett om det gäller vunnen tek i 5-3 eller en uppåkning av Sebbe - tanken ska vara: hur komma till snabbast möjliga avslut? Inte 'nja, det här läget är hyfsat men...det kanske dyker upp något ännu bättre om jag avvaktar lite...'. Har man skottchans och någon form av trafik runt mål: skjut. Är det tomt framför men medspelare i närheten - skjut lågt och hoppas på en väl studsande retur.

Osv. Det jag upplever som positivt i allt detta (utifrån min ytterst begränsade hockeyanalytiska hosrisont, men hey: dom säger att idioten är den som ijenklien mår bäst) är att det finns så mycket att förbättra. Enkla detaljer. Dessutom har vi ett så begränsat spelarmaterial att det sannolikt går att vara hur analt petiga och uppstyrande som helst utan att det blir myteri. Det är jävligt intressant. Och jag tror Monty är precis rätt typ av tränare för något slikt. Gnugga, gnugga, gnugga. 'När han har pucken där s k a du vara i det området, inte en jävla centimeter utanför'.

Så, kom igen folks. Det k a n gå.