Timrå IK

luffaren: Det finns nog väldigt många bitar men en bit man bör belysa är hur man slarvat med målvaktssidan under senare år. Eller man kan snarare titta på det i efterhand och konstatera faktum, eller ett perspektiv åtminstone.

När vi åkte ur så värvades Norja och Iilahti, där finns inget att anmärka på. Iilahti gjorde det bra, slutade på 91,84 fördelat över 21 matcher. Han tog även över förstaspaden under en tid, av egen kraft. Kampen mellan de två blev sund och sporrande. Diskussionen sommaren efter var nästan vilken av de två man skulle förlänga med, min åsikt var Norja då han var ett säkrare alternativ.

Året efter, då ekonomin började skita sig riktigt ordentligt, löste man det genom att släppa Iilahti, förlänga med Norja och istället flytta upp både Ohre och Johan Lantz från J20 som alternerande reserv till Norja. Finnen stod sedan 47 matcher, mot 33 året innan. Om lösningen finns inte mycket att säga, man fick mest vara glad över att Norja blev kvar och att man åtminstone kunde mönstra två keeprar på träningarna.

Ohre har hela tiden varit ett hyfsat alternativ, med någon form av potential. Sen får man väl vara så pass krass och nämna att han bör ha köpt sig både en och annan lott i det att han ens fått spela allsvensk hockey. Hade inte förutsättningarna sett ut som de gjorde så hade vi valt ett annat alternativ och han hade fått söka sig vidare direkt efter hans första A-lagssäsong. Men nu blev det såhär, det blev billigt och han har onekligen fått sina 15 minutes. SCA-derbyn mot Bobbys, den där Ravelliräddningen mot samma rövgäng ifjol. Derbyvinster i år, han har även vunnit fler matcher. Han har gjort allt han mäktat med, stor respekt. Dessutom egen produkt.

MEN! Det stökiga tornar upp sig när man börjar reflektera kring vad det är vi mönstrat som målvaktspar egentligen, framförallt i jämförelse med hur andra toppklubbar jobbat. Vad har vi förlorat på att bara ha en målvakt som fixar nivån? Här kan jag på sin höjd komma med alternativa fakta och utgå från egen känsla. Mycket modernt och i full samklang med världsdebatten i övrigt.

De fakta som finns är Ohres räddningsstatistik, han slutade på 88,31% i årets grundserie. En räddningsprocent som placerar honom på nionde plats bland målvakter i spannet 15-25 spelade matcher. Bara Fernström i Löven var sämre. Ohre vann sex matcher, förlorade åtta (kryss inräknade).

Jag tänker att vi helt enkelt kastat dyrbara poäng i sopen bara genom att skämta bort betydelsen av att ha en andremålvakt som faktiskt fixar nivån. Ohre har vunnit poäng, men helvete vad det också runnit igenom mål man bara suttit och gapat inför. Titta på matchen ikväll, minns Pantern hemma i vintras, minns sidledsförflyttningarna i Meca-premiären mot Gnaget. Utan att minnas varje mål/match så har en stor del av hans vinstmatcher helt och hållet vunnits pga att utespelarna gjort jobbet. Det är förvisso helt i sin ordning, men i de lägen vi lidit av måltorka så har läget varit i stort sett hopplöst. Vi har garanterat hanterat målvaktssidan allt för nonchalant, tillsammans med mycket annat så klart.

Moras två målvakter, Engstrand och Mattias Pettersson stod 28 respektive 21 matcher. Pettersson, som sett till spelade matcher är 'reserv' har en vinstfördelning på 15-5, en SVS%- på 92.79. Förra året spelade han i Lindlöven. Hur hade den här säsongen sett ut om vi, i lägen där Mattsson behövt vila eller varit skadad, kunnat ställa en målvakt i kassen som på riktigt kunnat konkurrera? Det går bara att spekulera i, men det hade kunnat vara en billig lösning på något som sannolikt varit en av några riktigt tongivande orsaker till att allt sket sig.

Tid för eftertanke. Som tur är så lär vi inte sätta oss i samma sits kommande säsong igen, som sagt. Det vore om Nubben får en hjärnblödning och lyfter upp Brattis som etta och behåller Ohre som tvåa.