Per HApps: Oj, det är ju nästan omöjligt att välja ut en händelse. Jag började gå på hockey i tioårsåldern, vill jag minnas. Varför jag började gå på matcherna var mycket tack vare att jag lirade ungdomshockey själv. Då föll det ju på ens lott att bl.a sälja matchprogram. Det är ju några matcher man minns alldeles speciellt - 0-10 mot Björklöven, jätteslagsmålet mot Djurgården, 8-0 mot Södertälje i kvalserien, och 2-16 mot S/G Hockey, också det i kvalserien. Maratonmatch #1 i playoff mot Huddinge 1989, derbymatchen mot Sundsvall 1995, då vi återigen hette Timrå IK. Maratonmatch #2 mot Luleå i slutspelet 2003, ja, som ni ser, minnena tar aldrig slut.
Men det som ändå känns starkast är nog ändå när vi gick upp i elitserien våren 2000. Vi hade ju inlett kvalserien med fyra raka segrar, och vägen tillbaka till elitserien såg utstakad ut. Men ett par oväntade förluster, alternativt ett par för spänningens skull nyttiga förluster, gjorde ju att vägen inte var lika öppen. Hela dagen innan matchen gick man ju som i ett rus. Troja/Ljungby på hemmais kunde ju bara gå på ett sätt, eller..? Jag minns att tankarna gick om vartannat om att vi kunde vara klara för elitserien under kvällen. SAmtidigt skulle man ju bokstavligt talat ha dött om vu nu hade missat.
Efter Mackan Matthiassons 1-0 i början av 1:a kändes det dock klart. Resten av matchen spelades bara av. Stämningen var så nära kokpunkten det går att komma. Ämtligen var Timrå tillbaka i elitserien!
Ska man leta efter enskilda matcher och vad de är "värda" så står ju sig mötet med Leksand i kvalserien 2002 en bra bit. Underläge med 1-4, med 3 minuter kvar, och seger efter straffar. Även där var glädjen på sitt absoluta max.
Veckans hetaste skribenter
9.50
MOBILT
· 
· 
Ett kuligt minne därifrån som jag kan delge er andra.........var när Kalle K skulle äta surisar, han stoppade in hela strömmingen och drog ut ryggbenet genom en liten springa mellan läpparna.
Kan säga att det blev rejäla skratt.