Tur att man inte tillbringar alltför mycket tid här numera. En själmordskandidat framstår ju som levnadsglad i jämförelse med vissa skribenter. Det får väl snart bli som det var under den allsvenska perioden. Vi gräver ned oss i det förflutna. Vi minns de lyckliga stunderna då framgångarna flöt fram som en översvämmad Ljungan i juli. PÅ den tiden samlades supporterskaror i massor. Folk från när och fjärran bekände sin röd-vita tro. Det fanns inga dåliga domare. Spelarna och spelet var underbart. Supportrarna var ödmjuka och de experter som tvivlade på oss hånades. Vi var helt enkelt predestinerade för något stort. Mount Everest framstod som Gumsekullen. Inga hinder var för stora. Krönet på denna underbara drömliknande period var som Smokey påpekat Västerås. En osannolik match, där allt gick vår väg och supportrarna skapade en stämning och sjöng som om alla härstammade från Kjell Lönnås kammarkör. Nu är läget annorlunda. Allting är åt helvete. Från skridskoslipning till alkoholintag. Jag har dock levat tillräckligt länge på den här jorden för att inse att detta är faktiskt tjusningen med sporten. Visst det är en ren plåga att lyssna på sportradion nuförtiden, men samtidigt så skulle aldrig höjdpunkterna leda till en så euforisk glädje om vi inte fick vara med och trampa i förnedringens gyttja då och då. När jag besökte Gavlerinken framstod det så klart och tydligt. Där satt prydliga bänkrader med Brynässupportrar och tittade på en i en oändlig rad av elitseriematcher. Ingen skrek något. Några applåderade efter att målen trillade in och framför allt : Alla satt ned och var mäkta irriterade över att TIK:are stod. Jag vill inte vara supporter till ett lag som blivit så blasé. Jag vill uppleva idrottens berg och dalbanelek för inget är så härligt som när vagnarna börjar sega upp sig mot krönet och den sköna känslan stavas : Revansch !
· 
Det får väl snart bli som det var under den allsvenska perioden. Vi gräver ned oss i det förflutna. Vi minns de lyckliga stunderna då framgångarna flöt fram som en översvämmad Ljungan i juli.
PÅ den tiden samlades supporterskaror i massor. Folk från när och fjärran bekände sin röd-vita tro. Det fanns inga dåliga domare. Spelarna och spelet var underbart. Supportrarna var ödmjuka och de experter som tvivlade på oss hånades.
Vi var helt enkelt predestinerade för något stort. Mount Everest framstod som Gumsekullen. Inga hinder var för stora. Krönet på denna underbara drömliknande period var som Smokey påpekat Västerås. En osannolik match, där allt gick vår väg och supportrarna skapade en stämning och sjöng som om alla härstammade från Kjell Lönnås kammarkör.
Nu är läget annorlunda. Allting är åt helvete. Från skridskoslipning till alkoholintag.
Jag har dock levat tillräckligt länge på den här jorden för att inse att detta är faktiskt tjusningen med sporten. Visst det är en ren plåga att lyssna på sportradion nuförtiden, men samtidigt så skulle aldrig höjdpunkterna leda till en så euforisk glädje om vi inte fick vara med och trampa i förnedringens gyttja då och då.
När jag besökte Gavlerinken framstod det så klart och tydligt. Där satt prydliga bänkrader med Brynässupportrar och tittade på en i en oändlig rad av elitseriematcher. Ingen skrek något. Några applåderade efter att målen trillade in och framför allt : Alla satt ned och var mäkta irriterade över att TIK:are stod.
Jag vill inte vara supporter till ett lag som blivit så blasé. Jag vill uppleva idrottens berg och dalbanelek för inget är så härligt som när vagnarna börjar sega upp sig mot krönet och den sköna känslan stavas : Revansch !