Tur att man inte tillbringar alltför mycket tid här numera. En själmordskandidat framstår ju som levnadsglad i jämförelse med vissa skribenter. Det får väl snart bli som det var under den allsvenska perioden. Vi gräver ned oss i det förflutna. Vi minns de lyckliga stunderna då framgångarna flöt fram som en översvämmad Ljungan i juli. PÅ den tiden samlades supporterskaror i massor. Folk från när och fjärran bekände sin röd-vita tro. Det fanns inga dåliga domare. Spelarna och spelet var underbart. Supportrarna var ödmjuka och de experter som tvivlade på oss hånades. Vi var helt enkelt predestinerade för något stort. Mount Everest framstod som Gumsekullen. Inga hinder var för stora. Krönet på denna underbara drömliknande period var som Smokey påpekat Västerås. En osannolik match, där allt gick vår väg och supportrarna skapade en stämning och sjöng som om alla härstammade från Kjell Lönnås kammarkör. Nu är läget annorlunda. Allting är åt helvete. Från skridskoslipning till alkoholintag. Jag har dock levat tillräckligt länge på den här jorden för att inse att detta är faktiskt tjusningen med sporten. Visst det är en ren plåga att lyssna på sportradion nuförtiden, men samtidigt så skulle aldrig höjdpunkterna leda till en så euforisk glädje om vi inte fick vara med och trampa i förnedringens gyttja då och då. När jag besökte Gavlerinken framstod det så klart och tydligt. Där satt prydliga bänkrader med Brynässupportrar och tittade på en i en oändlig rad av elitseriematcher. Ingen skrek något. Några applåderade efter att målen trillade in och framför allt : Alla satt ned och var mäkta irriterade över att TIK:are stod. Jag vill inte vara supporter till ett lag som blivit så blasé. Jag vill uppleva idrottens berg och dalbanelek för inget är så härligt som när vagnarna börjar sega upp sig mot krönet och den sköna känslan stavas : Revansch !
Du borde nog ta och besöka gästboken lite mer frekvent. Likt hormoslyr i ett saftglas så skulle du avlöva varenda dysterkvist som en pastor Jones i högform.
FH: En annan sak som är tursam, min gode farbror, är det faktum att du sluppit stå i ladan sedan början av oktober 2001 och se förlusterna torna upp sig likt obestigbara K9-toppar...
Man får gå långt långt tillbaka för att hitta ett motstycke till den motgång vi för närvarande upplever. Under ca 18 år har Timrå IK varit ett lag som mestadels vunnit och i vart fall mycket sällan radat upp förluster på detta sätt. Minns vissa förluster från mitten av nittiotalet - de kändes tunga då... Dessa är dock inget mot den känsla som infunnit sig i år. Hur 1983 års förluster kändes kan ingen inbilla sig att de kommer ihåg. I vart fall är det min bestämda åsikt att minnet långsamt tappar styrka...
Ibland måste det vara skönt att vara exilsupporter...
Octagon : Jag har den största respekt för er som ställer er i ladan match efter match. Själv tvingas jag lyssna på Christer Jonasson och det är en plåga i sig och när dessutom resultaten blir som de blir så funderar jag allvarligt på att göra en sån där voododocka med Christer och sticka uttjänade tandpetare i dockan. Vem vet det kan fungera. Måhända kan jag åtminstone trolla bort Jonassons hemgjorda ordvitsar.
Smokey och FH: Det är det förbannade seriesystemets fel att smärtan är så konstant. Hade Timrå spelat en gång per vecka och förlorat hade en högst två dagar varit förstörda. Med två-tre hemmamatcher och ibland någon bortamatch inom räckhåll per vecka duggar pinan desto tätare. Hela veckorna förstörs... Jag har full respekt för dina och TIK-Bergslagens bravader, Smokey. Skam vore väl annars!!!!
I övrigt tycker jag att det är trevligt med positiva tongångar - kan hända att man är lite väl hockeydeprimerad för att svara på glada tillrop. Självklart är jag mitt lag trogen och går på vareviga match. Jag kommer att följa laget till div. 6 om det skall vara så. Hockeysnack är en ventil för många supportrar med tunga hjärtan just nu. Således blir stämningen därefter...
· 
Det får väl snart bli som det var under den allsvenska perioden. Vi gräver ned oss i det förflutna. Vi minns de lyckliga stunderna då framgångarna flöt fram som en översvämmad Ljungan i juli.
PÅ den tiden samlades supporterskaror i massor. Folk från när och fjärran bekände sin röd-vita tro. Det fanns inga dåliga domare. Spelarna och spelet var underbart. Supportrarna var ödmjuka och de experter som tvivlade på oss hånades.
Vi var helt enkelt predestinerade för något stort. Mount Everest framstod som Gumsekullen. Inga hinder var för stora. Krönet på denna underbara drömliknande period var som Smokey påpekat Västerås. En osannolik match, där allt gick vår väg och supportrarna skapade en stämning och sjöng som om alla härstammade från Kjell Lönnås kammarkör.
Nu är läget annorlunda. Allting är åt helvete. Från skridskoslipning till alkoholintag.
Jag har dock levat tillräckligt länge på den här jorden för att inse att detta är faktiskt tjusningen med sporten. Visst det är en ren plåga att lyssna på sportradion nuförtiden, men samtidigt så skulle aldrig höjdpunkterna leda till en så euforisk glädje om vi inte fick vara med och trampa i förnedringens gyttja då och då.
När jag besökte Gavlerinken framstod det så klart och tydligt. Där satt prydliga bänkrader med Brynässupportrar och tittade på en i en oändlig rad av elitseriematcher. Ingen skrek något. Några applåderade efter att målen trillade in och framför allt : Alla satt ned och var mäkta irriterade över att TIK:are stod.
Jag vill inte vara supporter till ett lag som blivit så blasé. Jag vill uppleva idrottens berg och dalbanelek för inget är så härligt som när vagnarna börjar sega upp sig mot krönet och den sköna känslan stavas : Revansch !