250kg k?rlek: Själv är jag född -71 och bodde 500 meter från uterinken på Alnö. Jag var där så ofta att jag blev väl van vid den skrovliga ytan från en uterink och varenda gång jag spelade med något lag som fick äran att lira i Gärdeladan eller nån enstaka gång i Timrå Ishall så trodde jag att jag hade fel på slipningen. Det var faan som bambi på hal is. All den fina skridskoåkningen var som bort blåst när jag kom till en innomhus hall. Hockeybyxor och axelskydd var inte heller nåt man var van vid. Nä tacka vet jag en uterink, ett par hockeyhandskar, joggingbrallor och en toppluva. Det är hockey det! :-)
Lirade aldrig riktigt hockey i någon förening. Däremot i stadens båda fotbollslag. Vi fick i huvudsak träna på grusunderlag. Det var jävligt tråkigt på det viset. Träningarna brukade avslutas med att vi från Västhagens IP fick springa som satan uppför den branta backen till en stenmur vid skogens rand. Att det förekom diverse mobbning bland oss barn eller ungdomar gav ledarna blanka fan i. Tillkännagivanden angående laguttagningar inför helgens matcher ägde rum under något äppelträd intill träningsplanen. Minns att man allt oftare fick spela högerback.
Timrå IK är i princip synonymt med kommunen för min del. Även om där också har förekommit annan trevlig verksamhet. Ishallen i Sörberge i första hand dock. Allt sedan 1970-talet. Ingen nämnd, ingen glömd.
Jag droppar en Neil Young-låt från ett par år senare än din...
Född -72. Började lira i Timrå IK -79. Först i något som idag heter skridskoskolan och senare i något som skulle se ut som ett lag. På den tiden var det uterink som gällde. Lovikavantar, kall korv och tjocksockar. Minns hur man typ en gång i månaden såg fram mot en träning i templet, f.d. isladan. En fruktansvärt sliten hall, utan moderniteter men med tak över huvudet och en ismaskin som la vatten på isen och gjorde isen åkbar. Uterinkarna var (om nu någon inte riktigt var med) en is som man spolade en gång om dagen, på sin höjd. Som skottades av ideella krafter och inte höll någon särskilt bra kvalité. Men det funkade.
Tiden går. Idag har vi två fina anläggningar, inomhus, knappt någon is utomhus (bara Bergeforsen om jag inte är felunderrättad). Föreningen sköts genom massor av ideellt arbetande föräldrar/engagerade. Trots tuffa tider har alla de ideella krafter som finns till förfogande aldrig gett upp. Fortsatt kämpa för det dem tror på. Timrå IK.
Onda krafter har sett Timrå IK som en måltavla. Det har siktats, skjutits hejvilt men det har aldrig varit något snack. Timrå IK är djupt rotat. De som levt i den här kommunen har arbetat hårt för att få människor som inte riktigt kan historien att förstå. Timrå IK är Timrå som kommun. Utan hockeyföreningen är Timrå en kommun som lockar färre företag till kommunen, färre arbetstillfällen och sämre förutsättningar till en välmående kommun.
Idag genomgår föreningen ett stålbad. Taskig ekonomi, ny ledarstab där organisationen inte satt sig. En allt större skara människor som bara förväntar sig, men som så sakteliga ledsnar när resultaten uteblir. Förhoppningen är en stark ledning som inte låter sig stressas av hungriga besserwissrar som hungrar efter framgång och segerns sötma.
Låt det här ta lite tid. Vi har något på gång. Seriens lägsta spelarbudget (skulle jag tro), inga panikvärvningar, tro på tränarna, fortsatt kontinuitet... Det kommer bli bra. Jag andas tillförsikt.
Kämpa Timrå IK! Neil Young får symbolisera min känsla. Keep on!!
· 
