Brynäs IF

70 Rodrigues:
Flyttar det oväntat uppdykande ämnet till en mer passande tråd:

"Tyvärr så är dom flesta lärare rädda att bli anmälda. Vid 4 tillfällen har elever sagt att dom ska anmäla mig för att jag lyft/kastat ut dom ur klassrummet, jag har då erbjudit mig att följa med och hjälpa dom att ringa, hur många tror du fullföljde? Det som gäller är att ALDRIG vika ner sig, för då är du körd direkt. Management by fear, fungerar alltid :-)"


Jag håller fullständigt med dig, Tony. FULLSTÄNDIGT: Som 20-årig hårdrockare med blond fjunmustasch och axellångt hår (se Lumber Jack) vikarierade jag några månader som lärare. Jag var väl möjligen inte känd som skolans mest skötsamme elev några år tidigare, så ungj-larna var nog inte förberedda när de mötte mig: en hård och skoningslös man i sina bästa år (Ja, jag vet: det var längesen). Dessutom var min mor lärare av den gamla sorten, så där fick man en hel del nyttiga tips.

Så vad hände då? Första klassen var i Lugnvik, Östersunds Rågsved. Stort jubel när det kom en ny vikarie, ungj-larna klättrade på väggarna och tjattrade redan när jag kom gående i korridoren. Jag stod helt tyst i en minut sen sa jag bara: "Ställ er på led.". Några uppkäftiga snorungar började att asgarva och andra fnissade. Jag bara log och spände ögonen i den som verkade vara ledaren: "Är du döv, eller bara dum? Ställ dig på led." Efter ca en halvminut blev skitungen nervös och ryckte på axlarna. Sen gick han lite försiktigt åt sidan. Efter en liten stund till stod alla lite mumlande på led. Sen gick vi in.

Och inne i klassrummet började de givetvis att skrika och bråka igen, så det blev samma procedur på nytt. Och naturligtvis fick jag göra om samma sak lite nu och då, men redan efter tre dagar stod alla snällt i kö i korridoren. Och de var tysta och dessutom intresserade under lektionerna. Seger. Då började jag hitta på lite roliga saker och vi hade det riktigt kul tillsammans resten av veckan.

Sedan var vikariatet slut, så jag gick vidare till andra skolor. Självklart var jag lika bestämd (men aldrig elak) hela tiden. Fick senare veta att de i grunden snälla och vetgiriga barnen i Lugnvik hade en skäggig miljötomte till lärare: Han ville på inga villkor säga till barnen på skarpen, de kunde må dåligt av det.

Men det jag minns mest med glädje var när min mor tre veckor senare frågade: "Olle, vad gjorde du egentligen i Lugnvik?". "Öh, vaddå, vamenaru?", sa jag. "Jo, en kollega från Lugnvik ringde och skrattade, hon sa att den fruktade djävulsklassen varit lugna och snälla i ca två veckor efter att du varit där, dessutom vill de bara ha Olle som vikarie - fast nu börjar de bli som vanligt igen."

Nu var det ju inte bara meningen att visa vilken underbar magister jag kunde ha blivit, jag menar att lärare är ett av de absolut viktigaste yrken vi har. Tyvärr har de tappat alll den status de hade förr i tiden och jämställs väl nu närmast med fritidsledare.

Slutsats: GE LÄRARE EN RIKTIGT BRA LÖN, och ge dem stöd att hålla ordning på bråkstakarna, säger jag. Men naturligtvis inte med våld, en stark och trygg lärare klarar sig bra ändå. Tyvärr blir det allt fler föräldrar som tror att det är skolan som ska uppfostra deras bortskämda rötägg.

Om de här enkla sakerna skulle genomföras så blir det inte bara de snälla mesar som "tycker så hemskt mycket om barn" som söker sig till läraryrket. Då får vi lärare som med en vänlig auktoritet låter alla barn få chansen att göra det de vill: Lära sig mer, utveckla sin fantasi och upptäcka att det är roligt att lära sig saker.

Hmm, fantastiskt hur uppjagad man kan bli. Dags för en ny grogg.