Brynäs IF

En julsaga

”Farfar, farfar, berätta om när nissarna gjorde en överraskningspresent till nissetränaren!”

”Men kära små barn, ni har ju hört den sagan så många gånger…”

”Snäälllaa…”

”Jaja, OK då. Det var så här”, började farfar. ”Julen hade lagt sig över Sätraåsen. I Gavlerinken slutfördes det sista arbetet innan julledigheten. Materialaren M bytte snören i ett par griller, pressansvarige CC satt vid datorn och pillade med en ny logga och chefen HGK satt i telefon med sin gamla mormor.

Höstsäsongen hade inte alls varit bra. Ja, inte ens de senaste säsongerna hade varit bra. Nissarna vann guld för två år sen men efter det hade det liksom inte fungerat. Nu hade man ett gäng nissar som kommit från skogens alla hörn. Där var bröderna Po och Pa, som ingen såg skillnad på men det gjorde inget eftersom man fått båda två till priset av en nisse. Sen var där Skott och Svett som ingen förstod vad de sade. Sen var det Nicke, härföraren tillbaka från den ryska stäppen. Och sen var det en hel rad nissar som liksom bara var där fast ingen visste riktigt vad de gjorde; Eklund, Kilen, Westlund, Blomqvist, Olden, Lindblom… De tränade och hängde med på match då och då men hur de kommit dit och varför de var där var det ingen som riktigt visste. En gång frågade tränaren TJ en kille i omklädningsrummet ”å vem faan är du då?”. ”Jag är högerforward, jag”. ”Å faan. Så pass”.

I tränarrummet satt TJ för sig själv. TJ var definitivt inte glad. Han bläddrade i ett slitet ex av Brynäsaren från guldåret 2012. ”Faan”, sade han tyst för sig själv, ”Silfver, Ekholm, Kroken, Widde, Svedberg, sicka grabbar. Sicket gäng”. Sen glad hans blick över till listan på anslagstavlan med A-truppen och en lång, utdragen suck följde. ”Faan.” TJ insåg att med det här nissegänget skulle han aldrig stå där på torget igen, aldrig mer bli Årets Tränare och förmodligen vara tillbaks till att träna J-18 nästa säsong. ”Faan och helvitte.”

”Men det var ju bara en mellansäsong”, avbröt lille Huge. ”De hade taskig läsförståel..”

”Du är en mellansäsong hela du”, muttrade 70. ”Hela ditt liv har varit en lång, utdragen, never-ending, facking mellansäsong.”

”Såså. Inga F-ord i det här forumet, om jag får be. Lille Tony borde kanske varva ner ett par kilowatt”, sade farfar. ”I tomtestugan samlades alla nissarna för att bestämma hur de skulle muntra upp TJ. Lille Po reste sig upp och sade ”jag tycker att vi typ gör så här. Idag sopar vi isen med kommunalarbetarna från Leksand och nästa vecka så skrinnar vi alla så mycket vi bara kan och staplar upp puckarna i de andra nissarnas kasse! Kom igen nu!”

Alla de andra nissarna nickade bifall och såg så där beslutsamma ut som bara nissar kan. Sen gick Po in till TJ och berättade vad nissarna kommit fram till. ”Så har vi nissar bestämt att vi ska göra”, avslutade lille Po grötmyndigt.

TJ tittade upp från blaskan. ”Faan”, sade han. ”Är du Pa eller Po?”

”Jag är typ Po.”

”OK, Po”, morrade TJ. ”Sånt här bestämmer jag. Jag säger som jag brukar säga. It’s my way or Riks-76:an.”

”Men om vi vinner en massa matcher så blir du väl typ glad igen?”

”Riks-76:an” väste TJ mellan sammanbitna tänder till Po.

Men ni, ni är ju inte...ni kan ju inte…ni vet ju inte… ni, ja, ni…” stammade TJ. ”Det är vi visst det”, pep lille Po.

“You’re getting any of this?”, viskade Svett till Skott. ”Zip”, svarade Skott, ”but I have a strong feeling it’s not a major loss.”

Och så blev det. Kommungubbarna från Leksand fick åka hem utan en endaste poäng, och sen fortsatte nissarna att vinna massor av matcher. Och i april stod TJ på torget igen, och sade rörd ”alltså faan, det är ju grabbarna som ska allt beröm”.

Typ.

God jul, Brynäsvänner.