Brynäs IF

- ”Morfar, morfar berätta sagan om när Brynäs hamnade i Hockeyallsvenskan och hur de lyckades komma tillbaka till SHL!
- ”Kära barn, jag har ju berättat den sagan så många gånger...”
- ”Snälla, snälla, snääällla...!”
- ”Ja ja”, sade morfar och satte sig tillrätta i fåtöljen. Det var uppesittarkväll före jul och den glöggfryntlige morfar njöt av att ha alla barnbarnen runt sig.
- ”Brynäs tomtenissar hade haft en dålig säsong. Det var dålig stämning i laget. De finska nissarna höll sig för sig själva, samma sak med juniornissarna och Rödin, ja, han höll sig för sig själv. Man hade provat olika coacher och inget fungerade. Man prövade Peter Den Store Andersson som skrek och domderade att ’allt är ert fel!’. Sånt sade man inte ostraffat i Brynäs omklädningsrum, så Andersson fick sparken. Istället tog man in Mikko Manner som sade ’allt är mitt fel, allt blir bättre om vi bara åker skridskon och rör på höften’”. Det budskapet togs förstås emot mer positivt, men funkade inte heller. Så man förlorade en massa matcher, åkte ner i Allsvenskan och Manner fick sparken.”
- ”Morfar”, sade den välkammade Peja, ”tack för en klok analys, men menar du att det fanns en inneboende social, kanske kognitiv dysfunktionalitet bland nissarna som hade en negativ inverkan på deras kollektiva prestation?”
- Kan nån skicka mig ordboken?”, frågade morfar. ”Om du menar att nissarna var för dumma för hockey så var det inte det jag försökte säga. Men hockey är ett lagspel där alla måste se till helheten och sin egen roll i det större sammanhaget. Misslyckas man med det drabbas hela laget.”
- ”Men vad hände med alla nissarna när man åkte ur SHL?”, undrade Lunkan försynt.
- ”Ja, finnarna, dansken och tjecken försvann som oskulder på en studentbal, men en del av de andra stannade kvar. De tyckte att hade man varit med och spela ner laget i HA så har man ett ansvar att spela upp det igen till SHL. Anders Lindbäck, t ex, förklarade högtidligt att ’har jag släppt in en massa skitmål i SHL så ska jag absolut göra det i HA också. Det är vara bara den sortens kille jag är, antar jag.’”
- ”Sade han inte alls det”, pep lille Huge. ”Alla de där målen berodde på att pucken träffade en utespelare och ändrade riktning. Vartenda ett!”
Här rullade alla de andra barnens ögon bakåt och en kollektiv suck gick igenom huset. Men alla insåg att här lär inte några ståndpunkter ändras, så det var lika bra att gå vidare.
- ”Men hur gick det då, i HA?”, frågade lille Munkas med ett septiskt leende. ”Det gick väl inte alls?” Munkas hade precis blivit ny ledare för supporterklubben TGOS (”Typ gamnackar och sofftyckare”) för, som deras motto löd, ”supportrar som inte är det.”.
- ”Ja du, min lille dysterkvist”, sade morfar till Munkas, ”i början såg Brynäsnissarna ganska förvirrade ut. Lagen de mötte verkade inte ha någon plan. De for mest runt som tättingar, alla framåt och sen alla hem. Brynäsnissarna var förvirrade. ’Var ligger Nybro? Någon? Och framför allt, vad i helsicke har vi ens där att göra?”, frågade Rödin. ”Och tröjorna sen”, sade Ölund, ”har aldrig sett fulare tröjor i hela mitt liv. De ser ut som missslyckade hologramöverföringar allihop.”
- ”Problemet”, sade morfar med en lång blick mot taket, ”var att de här misslyckade hologramöverföringarna började vinna en massa matcher mot våra nissar. Vi hade ingen plan för hus man spelar mot såna här lag. Vi har ju aldrig varit ett spelförande lag. I SHL märktes det inte eftersom vi var ett av de sämre lagen, men i HA var vi plötsligt ett av de bättre lagen och då synades den bluffen.”
- Men vem bestämmer egentligen över Brynäsnissarna? Kunde ingen fixa till alltihop?”, frågade den välmenande men ibland tyvärr feltänkande Anders.
- ”Nu blir det lite mer komplicerat”, sade Morfar och satte sig upp i fötöljen och fyllde på glöggmuggen. ”Medlemmarna tycker att de bestämmer eftersom vi har en medlemsförening. Styrelsen tycker att de bestämmer eftersom, ja, de är liksom styrelsen. Och klubbdirektören Svedman tycker att det är han som bestämmer eftersom han är ansvarig för verksamheten. Man förväntas ha medlemsmöten, så Svedman har motvilligt orgsniserat sådana möten någon gång varje år. Men Svedman har hellre svärmor på 14-dagarsbesök än samtal med medlemmar, så han hittade på en metod för de här mötena. ’Tricket’, förklarade han för kollegorna, ’är att låta som om man säger mycket medan man i själva verket inte säger något alls. Språket ska gå ut på att prata om – ingentng. Jag kan prata långa stunder om hur jag känner mig, om att ekonomn är ansträngd men under kontroll, att vi utvärderar förra årets insatser och att styrelsen träffas regelbundet. Ser ni? Mycket prat, noll information. Jag kallar det Svedish. Smart, eller hur?’”
- ”Men hockeyn då?”, sade bradberry.
- ”Well, Brad”, sade Morfar, ”med två målvakter med en räddningsprocent i närheten av den svenska inflationen, ett PP som ofta var varken Power eller Play och en fjärdelina vars enda roll var att ta alla lagstraff var det inte så konstigt att det inte gick så bra. Hade det inte varit för att Hockeyförbundet i sin iver att få upp Brynäs i SHL bestämde att SHL skulle ha fler lag hade vi nog inte kommit tillbaka. Först ökade man till 18 lag, men det visar sig inte räcka så man ökade till 24 lag. Men Brynäs hängde ändå på gärdsgården, så till slut ökade man till 32 lag. Så gick det till när Brynäs kom tillbaka till SHL.”
God Jul, alla Beynäsvänner.