Brynäs IF

Asterix:

Tyvärr verkar det vara detta som krävs för att föreningen ska tvingas ansa på riktigt i organisationen, och rannsaka ledarskikten. (Och jag hoppas innerligt att ledningen ställs mot väggen på årsmötet avseende både sportsliga resultat och den misskötta ekonomin!)

Min analys som självutnämnd Brynäsorakel/läktarcoach:
Problemet är att Brynäs har blivit för bekväm med sina anor; sin fasad av att vara störst och bäst och är mer upptagen med att hylla forna tiders legender och att räkna SM-guld från en tid där elithockeyn knappt kan jämföras med den i dag.

Den uppblåsta stoltheten är tyvärr också det som legat Brynäs i fatet och har fått en livsfarlig bieffekt som jag vill hävda är det som orsakat Brynäs kräftgång och i slutändan kostat oss oss SHL-kontraktet: Oförmåga att lära sig av sina egna och andras misstag.

Exempelvis, Vad hände med 100-dagarsplanen som togs fram vid förra kvalet, vad gav den för effekter, hur följdes den upp?
Finns det någon i ledningen som satt sig ner och funderat över hur det kommer sig att klassiska klubbar som AIK, djurgården, HV71, Modo och Leksand åker ur ligan en efter en?

Och på andra sidan myntet, hur kommer det sig att vissa lag såsom Färjestad, Skellefteå och Växjö kan dominera flera år i följd i en modern tid där hockeyn sägs vara ”jämnare än någonsin”, vilka är framgångsfaktorerna?

Är det trollfeéer och magiska fingrar som gör att alla spelare Växjö snuddar vid är potentiella SM-finalister?
Är det svart magi och dålig karma som gör att en VM-guldtränare misslyckas med att forma Brynäs trupp under 2 (?!) säsonger i rad?

”Det är spelarna på isen som ska göra jobbet” får man höra ibland.
Spelarna är ingredienser i ett lag som ska bilda en helhet. Men för att bilda en fungerande trupp behövs - ursäkta analogin - en kock som vet hur ingredienserna fungerar, vilket syfte de fyller i helheten, och vilka som ska köpas in.

Spelarna gör jobbet, men vem rekryterade spelarna på isen? Och vem i sin tur valde mästerkocken bakom soppan, och på vilka meriter?

Apropå ”stoltheten”, så är Brynäs SHL:s mångåriga klassetta på att värva hem gamla ”trotjänare” från andra sidan Atlanten. Har någon i ledningen utvärderat den strategin och fört statistik på hur många gånger återvändarna de facto presterar enligt förväntan? Satsar andra framgångsrika klubbar på det sättet?

Ledningen behöver sätta sig ner i skamvrån illa kvickt och ta sig en rejäl funderare över vad exakt som skiljer framgång från förfall i modern hockey.

Klubbens överlevnad hänger på det.

En lekmans tips är att ”13 SM-guld, Den rena dräkten och Socialt hållbarhetsarbete” som man skryter om på högst upp på instagramprofilen bevisligen inte är till någon hjälp. Eller åtminstone klämma in ”ödmjukhet, hårt arbete” där någonstans.

För att koppla loss gnällbältet en stund:
Under tiden så kommer jag som supporter i huvudstaden att se fram emot möten med nya lag, och drabbningar mot AIK, DIF och SSK, till förmånligare priser!
Och förhoppningsvis se Brynäs i över halvan av tabellen för en gångs skull!

Vi vill komma tillbaka. Vi kan komma tillbaka. Vi ska komma tillbaka.

Och från läktarplats kommer vi tillsammans vara med hur det än går!

”För Brynäs så står vi alltid kvar, och har så gjort i alla år och dar”