Brynäs IF

Jag drömde i natt. Brynäs var tillbaka som Sveriges bästa hockeylag. I drömmen hade Brynäs den bästa klubbdirektören, den bästa sportchefen, bästa coolaste tränartrion, bästa målvaktstränaren, de bästa backarna, bästa forwards, stabila målvakter som inte kör jordfräs berusade på nätterna, en fantastisk fjärdekedja med total rollacceptans, bästa publiken och klubben hade stabil ekonomi. …Och allt, precis allt, var som jag hade hoppats att det skulle bli igen.

Jag vaknade förvirrad och insåg att vi var mitt i ”Berglund-gate”, ordföranden och publiken var puts väck, tränaren, sportchefen och klubbdirektören lade ner ett fantastiskt jobb på att förgöra varandra, inbördeskrig rådde mellan fansen, tränaren och spelarna krockade totalt, föreningen och spelarna anklagades i pressen för att vara hockeyns motsvarighet till gubbslem, kassan var tom och vägen låg spikrak mot en tillvaro i lägre divisioner.

…Eller hur var det nu? Jag nöp mig i armen. Inte kunde väl drömmen vara sann? Så fort kan det ju inte gå att vända fiasko till succé. Att göra det vore ju värt Svenska Dagbladets Bragdmedalj. Jag nöp mig i armen igen. …Och igen. …Och långsamt började det gå upp för mig att drömmen var sann. BRYNÄS ÄR BÄST IGEN!