Brynäs IF

Man pratar om att Brynäs är unika genom att man inte haft nån riktig svacka ännu…

Visst är man unika… Faktum är att spelarna ju växlar i rollen som lagets lok. Det har medfört att när vissa går in i tyngre perioder kliver andra fram och tar större roller. Den enskilt största och tyngsta framgångsfaktorn enligt mig. Brynäs ”breda spets”.

Säsongen inleddes med en sprudlande Jakob Silfverberg som med stor portion spelglädje dominerade isen under matcherna. I yran fick han med sig en annan hemvändare i Victor Söderström, som briljerade från offensiva blå, defensiv förlängd mållinje, i uppspelen, passningar i offensiv zon samt skott… Detta backfenomen drog med sig en kompanjon i uppställningen… Dástos…

Chucky tog över stafettpinnen som hela lagets mest dominerande spelare och visade skills över hela banan som vi bara kunnat drömma om på förhand…

En sån som Anton Rödin hade en helt okej start på säsongen. Men före, under och efter jul tog han över som hela lagets kung och drev spelet under flertalet omgångar…

Från någon vecka in i januari och framåt har laget fått en ny tillfällig(?) tronarvinge. Johan Larsson… Han är ett monster på isen och lite uppretad blir han bara bättre. När hans två kedjekamrater signalerar lite tröghet och verkar lite slitna, då har Johan klivit fram och upprätthållit A-kedjans kvalité och farlighet…

I skuggan av Larsson har också en sån som Simon Bertilsson bara blivit bättre och bättre. Hans resoluta spel och stenhårda tacklingar har utvecklats till en ännu högre nivå och med detta har han oxå fått iklä sig rollen som målskytt vid upprepade tillfällen. Han har också dragit med sig sin backkollega Johannes Kinnvall som efter att han blev farsa höjt sitt spel anmärkningsvärt. Från att vara utpräglat offensiv har han plötsligt börjat spela mera resolut och med pondus även i försvarsspelet.

Lagom till vår extrema bortaturné var det dags för andra att iklä sig huvudroller. Greg Scott och Tyler Vesel har de senaste omgångarna inte bara varit trygga defensiva stöttepelare utan även dragit lagets offensiv. Man har dessutom tagit hand om inskolningen av tre juniorer på ett fint sätt, som i lugn och ro och i bästa mentorskapsmiljö fått prova på spel på absolut nationell toppnivå. Snacka om viktiga investeringar för framtiden…

Några som inte haft en specifik period då man dragit laget men heller inte haft någon rejäl svacka (utom kanske på nån enstaka spelare) är vår tredjekedja. Känslan är att de varit ett hot under hela säsongen och att de ofta dyker upp som matchvinnare när andra enheter tillfälligt sviktat. Trivigno alltid bra. Kopacka high and low och Ölund med sin arbetskapacitet och defensiva ansvar.

Vi har en Oskar Lindblom som i ett annat lag en annan tid förmodligen upplevt en hel del stress över att spelet inte riktigt går i lås. Här har han i lugn och ro fått jobba sig in i tajmingen och är ju en riktig grovjobbar som positionerad framför mål ofta bidrar till fler mål framåt än han krediteras för i poängprotokollet.

Vi har vår enastående bredd på backsidan där vårt tredje backpar Axel o Theo från och till nämnts som hela seriens bästa sett till den underliggande statistiken.

Vi har Schroeder som gör jobbet och i den här miljön bidrar i spelet på ett bra sätt och vi har Indrasis som glädjespridare och poängmakare. Den sistnämnde har ju en tydlig svacka i nuläget men då laget går bra ändå så kan man ha dessa svackor utan att drabbas av ohälsosam stress och onda spiraler. Han hittar förhoppningsvis ut snart…

Vi har en förstemålvakt som började säsongen väldigt bra. Han har på senare tid varvat bra insatser med lite mera tveksamma. Men då laget fortsätter att vinna och vår andremålvakt levererar så gott som varje match behöver inte heller Källgren uppleva negativ stress.

Uppå detta har vi en Christian Djoos som sparkapital och en ledarkvartett med rävar bakom öronen och dessutom Gävles mest framgångsrika ishockeyspelare genom tiderna eventuellt på ingång…(?)

Väck mig…