Välkommen till Cafét
Här är inget ämne varken för stort eller för litet. Här har vi härliga diskussioner om allt som kan tänkas. Här sitter vi gärna med mungiporna pekandes uppåt. Däremot så snackar vi om hockey och övrig sport på för det avsedd plats.
· 
· 
· 
· 
Denne kille kanske inte har alla hästar hemma, men rätt mycket rätt i sin dramatisering är han:
-------------------------------------
Jag skulle vilja börja i gryningen den 1 maj 1969, när chefen vid Ågesta kärnkraftverk ute i Farsta Karl-Erik Sandstedt får larm och kastar sig i en bil. Han kommer ut till en anläggning i kaos.
Manöverbordet i kontrollrummet blinkade som en julgran. En tekniker hade slarvat vid rutinbyte av en ventil. En koppling sprängdes och 500 ton kylvatten störtade från ett torn trettio meter ned i reaktorbyggnaden i berget och slog ut styrsystem efter styrsystem.
Genom tryckförändringarna hotade reaktorn att tömmas på sitt kylmedel, 74 ton tungt vatten med en temperatur på 200 grader. Om det hade kommit ut hade ett moln seglat iväg över Stockholms södra förorter, innehållande radioaktiva isotoper direkt från bränslehärden, med plutonium, strontium, kobolt och jod.
Nödkylsystemet var dimensionerat för 16 bars tryck. Flera gånger under dagen blev det utsatt för det dubbla, 32 bar. Man borde ha utrymt halva Stockholm, men det var för sent. I nio timmar slet teknikerna med den skenande reaktorn. Medan socialdemokrater runt om i landet höll sina förstamajtal. Stålet i rören klarade mot alla odds ett övertryck på 100 procent.
I kärnkraftens korta historia finns det bara två jämförbara händelser, Harvard och Tjernobyl. Den sista var en fullbordad härdsmälta, som vi vet. I Harrisburgh lyckades man avbryta processen. Och i Stockholm var man bara några sekunder från katastrofen.