Jag har under midsommarhelgen lyssnat ett flertal gånger på Blue Cheer's "Vincebus Eruptum", och beslutat mig för att den plattans distade gitarr som antingen nöter riff eller ylar solon, den plattans energiskt dunkande bas och hamrande trummor, är hårdrock och ingenting annat än hårdrock (om man plockar bort de första två låtarna som covrar blues och 50-talsrock). Här hör vi även flera låtar med ett utdraget kakofoniskt outro, som absolut inte fanns i sextiotalens hårda rock - med ett klent undantag av Who's "My Generation".
Här hör vi hårdrock för första gången i dess ursprungliga opolerade råa form. Detta är inte frågan om sextiotalsrock, som råkat bli lite hårdare än andra genom en överstyrd gitarr - som Who, Yardbirds eller Cream. Detta är inte musik i form av Hendrix blues-onani, som kan vara hård - men mer hårdblues än hårdrock.
Vincebus Eruptum kom i januari 1968. Både Iron Butterfly's "Heavy" och Steppenwolf's första kom samma månad, men ingen av dem är i närheten av att vara så banbrytande som Blue Cheer.
Helg Ernest: Det hela beror ju enormt mycket på hur man definierar hårdrock. Sen är det svårt youtube-klipp där man kan hitta live-versioner från senare datum där de rockat till det hela en smula.
Hur som helst så måste Chucken nämnas i sammanhanget Från hans 50-talsrock så var det väl inga gigantiska kliv fram till 60-talets slut. Beatles rockade till det lite mer, liksom Rolling Stones och the Who.
Metal Guru: Jag tror nog du glömt de som startade Hårdrocken. The Who, dom brände nog lös 65 eller nått sådant. Peter Townsend ruffiga gitarrspel (Hetta han inte så?) Han vart ju även klasifierad som världens bästa gitarist, då.
My Generation, kan väl tänkas vara den första HR låten? Alt. House off the Rising sun i orginalversion Dom slog ju sönder alla instrument efter showen och röjde vilt.
1963 After Colin Dawson is kicked out by Roger who takes over the lead vocal spot from fill-in vocalist Gabby Connolly, The Detours become a hard working semi-pro rock’n’roll/R&B quartet on the west London circuit of pubs, clubs and ballrooms.
Fast ska vi vara ärliga så hade det inte blivit något hårdrock alls om det inte vore för denna urgamla musikstil från västra Afrika. Det skulle inte bli någon rock eller pop, inte någon jazz, soul eller hip hop heller. Och inte skulle det bli någon blues.
Eftersom bluesen ligger till grund för all ovan nämnd musik sägs det. Och Bluesen självt härstammar från Västafrika. Mali sägs vara dess absoluta hjärta. Jag fastnade vid TV:n när Papa Dees program ”Papas kappsäck” var. Där berättade han hur denna musik hade existerat i hundratals år och hur den kommit till Amerika med kolonialismen och slaveriet. Inte alls uppstått på bomullsplantagens Amerika som de lär ut i skolorna.
För mig blir det magi när jag ser sånt här. Nog fan är det knepigt att historiebeskrivningen varit så pass skev och felaktig, eller? Kanske är det jag som har varit dåligt insatt. Här snubblar Papa Dee in i en mörk lokal i Mali utan fönster och med stampat golv och där sitter det några snubbar och spelar månghundraårig musik som låter som Jimmy Page eller Stevie Ray Vaughan har skrivit. Skumt men otroligt läckert på något sätt.
hellge: Du råkade inte lyssna på HELA min ursprungliga youtube-länk, daterad tjugofem månader innan Sabbath s/t?
Om vi når konsensus om att hårdrock är musik spelad av Ozzy, Geezer, Iommi och Ward går jag med på att Sabbath var först, men ska vi vara totalt konventionella var Zep II lite tidigare än Sab I, typ fem månader - och tycker inte ni att Whole Lotta Love är hårdrock, så har vi grava definitionsproblem.
Lyssna på Mattias nu, han har rätt. Det som var innan var något annat, ett misstag eller förväxling kanske, Sabbath var först, det ursprungliga, dess moderliga famn, själva skötet, metallens livmoder, uterus och kveden, själva essensen, andemeningen, innebörden och implikationen, själva ändamålet och föresatsen, man kan säga avsikten eller kontentan liksom, dess innersta natur och väsen typ. Man hade helt enkelt inte ställt in stärkarna, gurorna var inte distade innan, och var de det hade man av misstag ställt in dem.
Var det Led Zeppelin som var de banbrytande musikerna som skapade heavy metal? Eller var Black Sabbath först? Jimi Hendrix?
Eller hände det tidigare att hård rock blev till hårdrock? Yardbirds - Cream - Troggs - Who - Kinks?
Efter lite empirisk forskning i ämnet sätter jag födelsedatum till januari 1968. Då släppte både Iron Butterfly och Steppenwolf sina första skivor - men också Blue Cheer, som i youtubad länk presterade bland annat sin Doctor Doctor.
Visst är detta första gången någon brukade distade gitarrer på detta sätt, i ett liknande brölande arrangemang?
Här är inget ämne varken för stort eller för litet. Här har vi härliga diskussioner om allt som kan tänkas. Här sitter vi gärna med mungiporna pekandes uppåt. Däremot så snackar vi om hockey och övrig sport på för det avsedd plats.
· 
· 
· 
· 
Jag har under midsommarhelgen lyssnat ett flertal gånger på Blue Cheer's "Vincebus Eruptum", och beslutat mig för att den plattans distade gitarr som antingen nöter riff eller ylar solon, den plattans energiskt dunkande bas och hamrande trummor, är hårdrock och ingenting annat än hårdrock (om man plockar bort de första två låtarna som covrar blues och 50-talsrock). Här hör vi även flera låtar med ett utdraget kakofoniskt outro, som absolut inte fanns i sextiotalens hårda rock - med ett klent undantag av Who's "My Generation".
Här hör vi hårdrock för första gången i dess ursprungliga opolerade råa form. Detta är inte frågan om sextiotalsrock, som råkat bli lite hårdare än andra genom en överstyrd gitarr - som Who, Yardbirds eller Cream. Detta är inte musik i form av Hendrix blues-onani, som kan vara hård - men mer hårdblues än hårdrock.
Vincebus Eruptum kom i januari 1968. Både Iron Butterfly's "Heavy" och Steppenwolf's första kom samma månad, men ingen av dem är i närheten av att vara så banbrytande som Blue Cheer.