Café

Jag har under midsommarhelgen lyssnat ett flertal gånger på Blue Cheer's "Vincebus Eruptum", och beslutat mig för att den plattans distade gitarr som antingen nöter riff eller ylar solon, den plattans energiskt dunkande bas och hamrande trummor, är hårdrock och ingenting annat än hårdrock (om man plockar bort de första två låtarna som covrar blues och 50-talsrock). Här hör vi även flera låtar med ett utdraget kakofoniskt outro, som absolut inte fanns i sextiotalens hårda rock - med ett klent undantag av Who's "My Generation".

Här hör vi hårdrock för första gången i dess ursprungliga opolerade råa form. Detta är inte frågan om sextiotalsrock, som råkat bli lite hårdare än andra genom en överstyrd gitarr - som Who, Yardbirds eller Cream. Detta är inte musik i form av Hendrix blues-onani, som kan vara hård - men mer hårdblues än hårdrock.

Vincebus Eruptum kom i januari 1968. Både Iron Butterfly's "Heavy" och Steppenwolf's första kom samma månad, men ingen av dem är i närheten av att vara så banbrytande som Blue Cheer.