Välkommen till Cafét
Här är inget ämne varken för stort eller för litet. Här har vi härliga diskussioner om allt som kan tänkas. Här sitter vi gärna med mungiporna pekandes uppåt. Däremot så snackar vi om hockey och övrig sport på för det avsedd plats.
OK, lev och låt leva. Om folk blir lyckliga av att ha en blogg så varför inte, skulle man kunna invända. Men den känsla man får när man läser en del personers bloggar är (något överraskande) att man blir deprimerad. Har folk ett sånt enormt behov av bekräftelse och av att bli sedda att de ägnar timmar och dagar åt att berätta om en tågresa till, tja, varsom helst, hur dags man gick upp i morse? Sidorna skriker ju egentligen ut: Se mig! Läs om mitt liv, snälla! Patetiskt och deprimerande.
Vi är alla hjältar i filmen om våra liv. Måste man själv skriva manuset också?