Café

Tror det är dags att börja diskutera bloggar, vad de står för och hur de som skriver dem fungerar innanför pannloben. Bloggens idé är att man skriver om sig själv, vad man gör, vad man äter, när man reser, rubbet. Som ett samtal med sig själv. Tricket är att lura i sig själv att resten av mänskligheten finner detta intressant.

OK, lev och låt leva. Om folk blir lyckliga av att ha en blogg så varför inte, skulle man kunna invända. Men den känsla man får när man läser en del personers bloggar är (något överraskande) att man blir deprimerad. Har folk ett sånt enormt behov av bekräftelse och av att bli sedda att de ägnar timmar och dagar åt att berätta om en tågresa till, tja, varsom helst, hur dags man gick upp i morse? Sidorna skriker ju egentligen ut: Se mig! Läs om mitt liv, snälla! Patetiskt och deprimerande.

Vi är alla hjältar i filmen om våra liv. Måste man själv skriva manuset också?