Café

mattias - 74: Jag blir djupt upprörd över Vänsterpartiets upprepning av sitt tidigare förslag att dra hem trupperna i Afghanistan, detta ger de grupper som låg bakom gårdagens attack vatten på sin kvarn, och viljan att fortsätta med sina attacker.

Har man väl engång tagit beslut om att gå in militärt i ett land, då går man ur när säkerhetsnivån är av den nivån att man inte behöver vara beväpnad för att vara trygg i det landet. Detta borde skrivas in i det beslut som ger FM uppdraget att inleda en operation.
Ska några soldater hem så är det de som är i Kosovo där säkerthetsläget enligt mig är tillräckligt bra för att man ska kunna ha rapid forces hemma i sverige med kapacitet att åka ner inom ett par dagar för att stabilisera läget i några byar.

Jag har själv varit soldat i utlandsstyrkan, och varje gång jag hör talas om en attack med dödlig utgång på svenska soldater så tar det väldigt hårt på mig. Känslan att vara utomlands i en atmosfär där man är medveten om att ens säkerhet inte är den man är van med som svensk är ytterst svår att förklara och ännu svårare att glömma.

spud:

Eftersom du var sist att skriva i den här tråden får du de här två "små" frågorna av mig angående svensk trupp i Afghanistan.

Själv anser jag att allting beror på vilken analys man gör av konflikten. Var kommer den ifrån? Vad beror den på och vart vill man att den ska ta vägen?

Personligen tycker jag inte den är lika lättanalyserad som många av de mediala papegojorna. De som kacklar i kör och tycker lika och gör samma analys av konflikten.

Just nu är det få som vet vad vi gör där. Lösningen är knappast att vara kvar inte heller att åka hem. Oavsett hur vi gör riskerar vi att förlora. Antagligen beror det på falska motiv från första början. Sedan är det också troligt att vi och amerikanerna inte har samma motiv för att stanna.

Det är säkert många amerikaner i ledande positioner som har samma motiv till närvaro i Afghanistan som den svenska armen, men det finns säkert ännu fler amerikaner i ledande positioner som har andra mer svårförstådda motiv för oss européer. Det som man brukar kalla strategiska geopolitiska, de som strävar efter dominans.

Klart är nog att jag inte tänker lyssna på utbildningsminister Björklund. Han är en allt för vapenkär gammal militär som får bånge av pansar.


Den vanligaste analysen av konflikten som görs idag är väl annars den liberala, den som säger att vi måste göra oss av med mörkermännen, den som säger brist på demokrati, brist på öppenhet, brist på marknadsekonomi osv. Men det är inte den enda analysen.

Motivet till invasionen var förmodligen inte att införa demokrati, öppenhet och marknadsekonomi. Jag skulle nog säga att det fanns många olika motiv till invasion, ett av dessa var absolut hämnd, ett annat var identitet.

Sedan är det också intressant att studera vad som gjorde att mörkermännen i de Afghanska bergen kom till makten. Det räcker ju med att kolla på b-filmen Rambo III för att se vems sida Rambo slåss på. Patrioten Rambo slåss för USA på talibanernas sida mot Ryssarna. Då var det Sovjet som var fienden och amerikanarna satsade massor med pengar och kärlek på att förse de kommande talibanerna med vapen. ”Fiendens fiende är min vän.” Amerikanerna byggde upp koranskolorna som skapade Talibanerna.

Men visst, då var då och nu är nu, och attacken 2001 mot Kabul var inte enbart hämnd. Det var också ett sätt att stärka amerikansk identitet.

När man studerar internationella relationer är just länders identitetsskapande en av de vanligaste analyserna - Konstruktivism. USA i detta fall konstruerar sin egen identitet genom att attackera, precis på samma sätt som Ryssland gjorde det mot Tjetjenien och Georgien. Man vill helt enkelt demonstrera sin styrka. Dels skapar man sin identitet gentemot omvärlden, dels gentemot den egna befolkningen. Man bestämmer sig vem man vill vara. Detta bygger dessutom på normer och värderingar i det egna landet. Man kan säga att folksjälen förväntar sig ett krig lite nu och då för att visa att man fortfarande duger – att man är stark – att man got balls.

Den största analysmodellen för konflikt - Realism - används sällan på just denna konflikt.

När det gäller Irak är motiven mer dunkla. Där får man nog också väva in makt i analysen. Tanken var nog att man skulle komma undan med motiven bättre än man gjorde. Istället blev omvärlden som hård, som en svensk död politiker skulle ha sagt. Idag är det få bedömare som stödjer den neokonservativa attacken på Irak och hade USA skrivit under krigsförbrytartribunalen i Haag hade Rumsfeldt och Cheney och deras kumpaner suttit i fängelse för krigsbrott eftersom den stred mot folkrätten.

Det är svårt att inte se detta krig som ett oljekrig. Istället för att ställa om energin var man tvungna att få tag på det svarta guldet på annat sätt. Bush var ju som bekant noga med att säga, strax innan han valde att riva upp Kyotoprotokollet, att ”vi vägrar att ändra vår livsstil”. Då finns inte så många andra alternativ kvar än att fixa energin på det hårda sättet. Bara orden är ett motiv fö att attackera en instabil nation med stora oljereserver.

Ett annat alternativ till denna superimperialistiska analys är det som tidigare president Eisenhower varnade för, det militärindustriella komplexet – där man har gemensamma intressen mellan vapentillverkare, försvarsindustri, militär, myndigheter och politiker. Militären är beroende av att industrin förser dem med materiel, samt att vapentillverkarna är beroende av myndigheterna och politiker för att kunna fortsätta gå med vinst och skapa arbetstillfällen på hemmaplan.

Man ser ju bara hur måna vi är att få militära orders till Hägglunds. Tar man Hägglunds gånger några tusen företag så förstår man hur viktigt ett krig kan vara för jobben på hemmaplan i USA.

Man är helt enkelt beroende av krig och konflikter för att vapenindustrin på hemmaplan ska gå med vinst och att folk inte ska bli arbetslösa. Tittar man på aktörerna i Irak är det knappast svårt att dra dessa slutsatser. Det är ett dystert krig där t ex före detta vicepresidenten i USA och styrelseordföranden i Halliburton Dick Cheney och personer likt honom snor åt sig kontrakt för uppbyggnad och borrning. Men Halliburton är bara en del i detta nästan helt privatiserade krig, t o m kombattanterna på marken är nu till största delen privata aktörer.

Privatisering har gränser. Krigsföreing är defenitivt en sådan.

Vidare kan man också analyser konflikterna i Centralasien som sätt för USA att skaffa makt och världsherravälde. Oavsett vad man tycker om Ohly så har han en poäng med USA och dess baser. Nu tror inte jag, likt Vänsterpartiet, att USA ska stänga alla sina baser. Flera av dem fyller sin funktion. Men faktum är att USA under den neokonservativa era under Bush ledning fördubblade antal militära baser i världen. Syftet var naturligtvis att amerikanisera världen. Denna länk beskriver lite kortfattat det som har kallats PNAC:

www.sv.wikipedia.org/wiki/Project_for_the_New_American_Century

Här har vi lite längre:

sandberg.be/vindskupan/sidebar/neokonservatismen.pdf

Förutom denna obehagliga kamarilla vid namn neokonservatism har vi som grädde på moset den kristna högern, de som sägs diktera villkoren för amerikansk utrikespolitik. Den kristna högern i USA sägs bestå av mellan 60 och 80 miljoner människor, ungefär lika många som bor i det enade Tyskland. Lägg därtill att 60 procent av den amerikanska kongressen är trogna den kristna högern. Världens kanske största demokratiproblem, tillsammans med det felkonstruerade säkerhtsrådet i FN.

Så egentligen så mynnar mitt påstående ut i en fråga, eller två. Vilka är det vi krigar för? Vilka är vi lierade med? Så mitt eventuella stöd beror alltså på vilka bevekelsegrunder vi deltar i kriget. Vart vill vi? Vilka är vi lierade med?

1. Är det den liberala världen som tror på öppenhet, frihet, marknadsekonomi, demokrati? eller

2. Är det den konservativa, djupt kristna, ickedemokratiska, intoleranta Sverigedemokratliknande, ickesekulariserade

Svaret på fråga 1 och 2 avgör min ståndpunkt, med andra ord, den som övertygar mig skulle få min röst.