Café

Salle: 80-talet har inte bara fått en revival, vissa företeelser har aldrig dött. Depeche Mode har mer eller mindre hållit stilen hela vägen in i 2000-talet även om det varit lite tyst på slutet. De var ju riktigt bra på nittiotalet (jag har i och för sig sex skivor - de första, alla vinyl - så någonstans på vägen har jag tappat intresset). U2 är synnerligen aktiva. Prince däremot är stendöd.

Jag följde med min sambo på Duran Duran i Madison Square Garden för ett par månader sedan. Duran var aldrig riktigt min påse när det begav sig. Förra gången hon såg dem live skrek hon sig hes i Scandinavium -85. Hon hängde utanför hotellet och fick en autograf och en kram av Simon Le Bon. Jag tror fortfarande att det är det största som hänt henne.

I alla fall, konserten var en intresant upplevelse. För det första var de riktigt bra, och låtarnas från deras nysläppta skiva är helt okej. För det andra var publiken som var 80 % kvinnor i extas, kunde alla texter, skrek gällt. Det roliga var att alla skrikande tjejer var i min ålder och inte femton år. Många som återupplevde tonårsminnen där. Bara en sån sak som att de gamla gubbarna sålde ut MSG år 2005, imponerande.

Jag kan bara komma på två åttiotalsartister i Sverige som fortfarande gör något de får respons på och det är Per Gessle och Tomas Di Leva.