Café

SMÅLAND: Jag märker att ganska många här lätt skulle kunna kovertera till extremtaliban utan problem. Det finns ju ingen åsiktsskillnad när det gäller konsekvenser för brottslingar i alla fall. Nästa fråga är kanske att ifrågasätta vad ett brott egentligen är också.

Hämnd, hårdare straff med plågerier, tortyr, eller utsläckning av ett liv. Något som man dessutom rättfärdigar, oavsett om det blev rätt, rättvist eller inte. Den attityden är inte annorlunda än att någon människa ute i samhället sätter sig på sin höga piedestal och agerar gud, för sin egen personliga tillfredställelse.

Det enda man skulle åstadkomma med det, är att personen som drabbas (straffas) skulle tycka synd om sig själv.

Jag vill istället att den dömde brottslingens rättspatos och samvete skall ställas på rätt köl. Straffets viktigaste del är att väcka upp den straffade så att han förstår vad han ställt till med. Han skall tycka synd om brottsoffren och de närmaste runt omkring som drabbas i nästa led. - Jag vill inte att brottslingen skall koncentrera sina tankar på obehaget när någon sadistisk fångvaktare/torterare kör heta nålar under tånaglarna på honom. (Även om även jag i affekt har tankar på att få plåga tillbaks. Men någon skillnad är det väl på mig och extremisttalibanerna.)

Om man sen har lyckats få brottslingen/våldtäktsmannen/mördaren att inse vad han ställt till med, ja då kommer han att få plågas mer än en normal människa borde kunna stå ut med, eller leva med, på ett psykiskt plan. (Det är ju därför vi alla reagerar så hårt, även fast vi inte ens är drabbade.)

Knepet borde alltså vara att inte låta den straffade glida igenom ett hårt straff utan att ställas till svars för vad han har gjort. Dag efter dag, timme för timme skall han bearbetas för att man skall nå det målet.

Medeltidsfasonerna med öga för öga, tand för tand, eller ännu värre, är jag helt emot. Jag känner ingen tillfredställelse i att se andra människor plågas, oavsett vad de har gjort.

Dödsstraff är helt oacceptabelt i det rättssamhälle där jag vill leva i alla fall.

Däremot att ställas till svars för det man gjort. Få se ånger, få se att personen förstår varför han blir straffad och varför han måste genomgå konsekvenserna av det, pga. brottsoffrens beslagna öde. Det är en seger.

I artikeln jag länkade till i morse, där pappan kastar ut sina barn från balkongen och sedan tar sitt eget liv direkt efter, känner jag ingen som helst förnöjsamhet. Ändå. Han dog ju. Vare sig mer eller mindre än en som får sitt dödsstraff genomfört. Han fick ju inte ställas till svars. Han fick sista ordet och det är alla vi andra som står där med långnäsa.