Café

Poffa: "Världskartor i Kina har bara Kina på sin världskarta." Man undrar hur de vet var de ska skicka sina produkter?

Jag gissar att om föredragshållaren hade läst en del av inläggen här hade han lett igenkännande. Det enda som är farligare än okunskap, och det största hindret mot lärande, är övertygelsen att man redan vet allt, eller i varje fall tillräckligt. De asiatiska eliterna är extremt kunniga om sin omvärld, betydligt mycket mer än vi eller amerikanerna är. Jag har sett inträdesproven (som man alltså ska klara av för att få börja plugga) vid University of Tokyo, och där förväntas man kunna saker om Västeuropa och USA som studenterna där knappt vet när de lämnar universitet. Och det är alltså vad som krävas för att få börja plugga. Jag har föreläst i Hong Kong, Taipei, Tokyo och Osaka och, trust me, studenterna där kan USA och Västeuropa. Jag intervjuades av en radioreporter i Taiwan, som förbluffade mig med att ställa detaljerade frågor om svensk politik. Och så vidare. Poängen är föredragshållaren har helt rätt i eliterna (obs eliterna) i Asien kan fasen så mycket mer om sin omvärld än vi kan om vår, för att inte tala om USA.

Den intressanta frågan, som jag tycker att killen far förbi, är vad allt det där betyder och vilka konsekvenser det kommer att ha. Alla inser nog att den ekonomiska världskartan håller på att ritas om, med Kina och Indien som framväxande stormakter. Men den kartan ritas om hela tiden, och kommer att fortsättas att ritas om. För femtio år sedan var Japan en tillverkare av icke-kunskapsintensiva produkter, som senare producerades hos de asiatiska tigrarna (Singapore, Taiwan, Hong Kong), och som nu produceras i Kina. I samma takt har den svenska konkurrensfördelen i kunskap förstärkts, och den blir allt starkare. Vår chans att dra hem exportintäkter ligger i världsledande forskning.

Kunskapsnivån i de asiatiska länderna är i sig inget hot mot den svenska ekonomin, kanske t o m tvärtom. Men den tankeslingan ska jag spara till ett senare tillfälle.