Mats Waltin var eleganten som ständigt hade slutspelsskägg. Ingen back i Elitseriens historia har varit så outstanding som under säsongerna då ”Super-Mats” frälste Hovet i Stockholm. Ett distinkt stopp i burskydd bakom det egna målet. Efter en hastig överblick en blixtsnabb kickstart. En snabb riktningsändring som grundlurar en ivrigt forecheckande men strax patetisk motståndare. Till sist en högerfattad klinisk genomskärare till en medspelare som med hög fart vänder hela matchbilden. Jurysammanträdet är inställt innan det ens utlysts. När titeln Elitseriens elegantaste spelare genom tiderna ska koras behövs ingen diskussion. De konstverk på is som Mats Waltin utförde under säsonger som 1978/79 respektive 1982/83 har aldrig överträffats. Punkt.
Juniorlandslagsman i fotboll Mats Waltin var bollunderbarnet som definitivt kunde nått ha lika långt i fotboll. Det var också med fotboll det började hemma i Farsta i södra Stockholm. ”Hästhagspojkarna” sökte sig givetvis till favoritklubben Djurgården. För att så småningom flytta vidare till plantskolan Brommapojkarna där Mats blev juniorlandslagsman. Men så var det dragningskraften i hans andra sport, ishockeyn. Där han hade hamnat i klubben Göta. Bland annat eftersom Djurgårdens hockeyledare inte hade insett hans begåvning. När Mats Waltin 1972 bestämde sig för att det var ishockey han skulle satsa på – ”det hade blivit så mycket systemtänkande över fotbollen” – blev klubbvalet därför inte det mer logiska Djurgården utan i stället Södertälje SK.
Debut i Tre Kronor Genombrottet blev omedelbart. Redan i februari 1973 debuterade han i Tre Kronor på samma arena, Hovet i Stockholm, som han så många gånger besökt som Djurgårdssupporter. ”Han kan det mesta” berömde B-landslaget Vikingarnas coach Lennart ”Tigern” Johansson. 1976 blev det första året i verklig spotlight. Waltin utsågs såväl till bäste back vid VM i Katowice som till Elitseriens bäste spelare. Två år senare åkte Södertälje ur Elitserien. Då blev det till sist spel i moderklubben Djurgården. 26-årige Waltin var ett huvudnummer när ett hårdsatsande Djurgården skaffade sig en ”miljonfemma” där han fick sällskap av Tord Nänzén, Bo Berglund, Håkan Dahlöf och Anders Kallur.
”Super-Mats” Begreppet ”Super-Mats” uppstod tidigt den säsongen. Det var inte bara ”Apberget” på Hovet som skrålade epitet. Det rullade snart runt läktarna lite som när Börje Salming några år tidigare förförde Maple Leaf Garden i Toronto. Fenomenet blev riksbekant efter att Djurgården krossat Brynäs med 11-2 i slutskedet av grundserien och så småningom pressat Modo in i det sista i finalspelet. 1983 räckte det hela vägen. Klubbens nye tränare Leif Boork använde metoder som fascinerade Waltin till nya stordåd. Den här gången blev det finalseger mot Färjestad och experter pekade på ”Super-Mats” som mannen bakom guldglittret. Själv var Waltin karaktäristiskt ödmjuk. Ett typiskt uttalande i boken ”Årets ishockey”: - Jag var klart överreklamerad. Det blev för många och för feta rubriker i tidningarna.
Ständigt NHL-aktuell Waltin var i skiftet 1970/80-tal NHL-aktuell varje sommar. Atlanta Flames var mest intresserade. Men det var aldrig ens nära att han skulle bli ”Super Mats” med NHL-publiken. Inte så mycket för Waltins mjuka och ”snälla” spelstil - han var ju inte särskilt inspirerad av Bobby Clarke-skolan - utan för att han helt enkelt inte kände suget. Han sa:
Lars Nylin
- Jag känner helt enkelt ingenting för proffshockeyn. Jag satsar i stället på en civil utbildning. Siktar på en framtid som fritidsledare. Men så blev det inte. Hockeyn skulle bli hans liv även efter en utflykt till Schweiz och de avrundande säsongerna hemma i Sverige – en säsong vardera i Djurgården respektive Södertälje. Med en ledarkarriär som alltid varit intressant och tidvis ytterst framgångsrik.
GULDCOACH 2001 Mats Waltin och Hardy Nilsson förde Djurgården till två raka SM-guld (200o och 2001). Och nu flaggar den förre guldtränaren för en comeback som coach.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Efter uppehållet – nu vill han träna ett lag igen
Efter över 30 år med ishockeyn fick Mats Waltin nog. Sedan han tvingades lämna Klagenfurt i november förra året har han tagit en timeout från sporten som trollbundit den gamle backeleganten. – Det var på tiden och väldigt välbehövligt. Jag har gjort sånt som jag inte hunnit med förut. Sen lägger han till: – Men nästa år tränar jag gärna ett lag igen... Han blev ”Super-Mats” med hela svenska folket. Och när vi i dag ber Mats Waltin, 53, själv blicka i backspegeln riktigt hör man hur kul han tyckte den aktiva tiden var. – Det fanns så många härliga lirare på den tiden. Leksand, med Åhlberg och Söderström och allt vad de hette, var ju härliga att möta. Och Brynäs, med ”Krobbe”, Canderyd och Martin Karlsson. Sen hade vi ju själva en hel drös med profiler. Det var nog lättare för publiken att identifiera sig med dåtidens stjärnor. Spelarna var ju mer trogna sina klubbar på den tiden. Bästa minnet på isen? – Canada Cup 1976. Det var en stor ära att få vara med bland alla kanonspelarna, inte minst att möta alla kanadensare som då var på topp i NHL. Dessutom fick jag spela rätt mycket, det var verkligen kul. – Men det är klart, Djurgårdens SM-guld 1983 var också en höjdare. Då hade jag hållt på så många år utan att få det där guldet och man hade nästan gett upp och tänkte ”Vad fan, ska man aldrig får det där guldet nån gång”. – Sen måste man ju ändå säga att det var ganska häftigt att få spela mot Charlamov och Petrov och de andra. De var ju helt omöjliga på den tiden, ryssarna. Djurgården eller SSK – vilken klubb ligger dig närmast om hjärtat? – Djurgården, helt klart. När jag var liten knatte var det samlarbilder och sånt som gällde. Djurgården har alltid varit mitt lag, men det är klart att jag har många fina minnen från SSK-tiden också. Efter att du fick gå från Klagenfurt – hur har din kontakt med ishockeyn varit? – Måttlig. Förra året såg väl två-tre matcher live i månaden, inte mer. Men intresset stegrades när Södertälje spelade i kvalserien. Waltin är alltså nu arbetslös. Men han erkänner att han fått ”brinnet” tillbaka under den långa timeouten. – Nästa år tränar jag gärna ett lag igen...
· · 
· 
Mats Waltin var eleganten som ständigt hade slutspelsskägg.
Ingen back i Elitseriens historia har varit så outstanding som under säsongerna då ”Super-Mats” frälste Hovet i Stockholm.
Ett distinkt stopp i burskydd bakom det egna målet. Efter en hastig överblick en blixtsnabb kickstart. En snabb riktningsändring som grundlurar en ivrigt forecheckande men strax patetisk motståndare. Till sist en högerfattad klinisk genomskärare till en medspelare som med hög fart vänder hela matchbilden.
Jurysammanträdet är inställt innan det ens utlysts. När titeln Elitseriens elegantaste spelare genom tiderna ska koras behövs ingen diskussion. De konstverk på is som Mats Waltin utförde under säsonger som 1978/79 respektive 1982/83 har aldrig överträffats. Punkt.
Juniorlandslagsman i fotboll
Mats Waltin var bollunderbarnet som definitivt kunde nått ha lika långt i fotboll. Det var också med fotboll det började hemma i Farsta i södra Stockholm. ”Hästhagspojkarna” sökte sig givetvis till favoritklubben Djurgården. För att så småningom flytta vidare till plantskolan Brommapojkarna där Mats blev juniorlandslagsman.
Men så var det dragningskraften i hans andra sport, ishockeyn. Där han hade hamnat i klubben Göta. Bland annat eftersom Djurgårdens hockeyledare inte hade insett hans begåvning.
När Mats Waltin 1972 bestämde sig för att det var ishockey han skulle satsa på – ”det hade blivit så mycket systemtänkande över fotbollen” – blev klubbvalet därför inte det mer logiska Djurgården utan i stället Södertälje SK.
Debut i Tre Kronor
Genombrottet blev omedelbart. Redan i februari 1973 debuterade han i Tre Kronor på samma arena, Hovet i Stockholm, som han så många gånger besökt som Djurgårdssupporter.
”Han kan det mesta” berömde B-landslaget Vikingarnas coach Lennart ”Tigern” Johansson.
1976 blev det första året i verklig spotlight. Waltin utsågs såväl till bäste back vid VM i Katowice som till Elitseriens bäste spelare.
Två år senare åkte Södertälje ur Elitserien. Då blev det till sist spel i moderklubben Djurgården. 26-årige Waltin var ett huvudnummer när ett hårdsatsande Djurgården skaffade sig en ”miljonfemma” där han fick sällskap av Tord Nänzén, Bo Berglund, Håkan Dahlöf och Anders Kallur.
”Super-Mats”
Begreppet ”Super-Mats” uppstod tidigt den säsongen. Det var inte bara ”Apberget” på Hovet som skrålade epitet. Det rullade snart runt läktarna lite som när Börje Salming några år tidigare förförde Maple Leaf Garden i Toronto. Fenomenet blev riksbekant efter att Djurgården krossat Brynäs med 11-2 i slutskedet av grundserien och så småningom pressat Modo in i det sista i finalspelet.
1983 räckte det hela vägen. Klubbens nye tränare Leif Boork använde metoder som fascinerade Waltin till nya stordåd. Den här gången blev det finalseger mot Färjestad och experter pekade på ”Super-Mats” som mannen bakom guldglittret.
Själv var Waltin karaktäristiskt ödmjuk. Ett typiskt uttalande i boken ”Årets ishockey”:
- Jag var klart överreklamerad. Det blev för många och för feta rubriker i tidningarna.
Ständigt NHL-aktuell
Waltin var i skiftet 1970/80-tal NHL-aktuell varje sommar. Atlanta Flames var mest intresserade. Men det var aldrig ens nära att han skulle bli ”Super Mats” med NHL-publiken. Inte så mycket för Waltins mjuka och ”snälla” spelstil - han var ju inte särskilt inspirerad av Bobby Clarke-skolan - utan för att han helt enkelt inte kände suget. Han sa:
Lars Nylin
- Jag känner helt enkelt ingenting för proffshockeyn. Jag satsar i stället på en civil utbildning. Siktar på en framtid som fritidsledare.
Men så blev det inte. Hockeyn skulle bli hans liv även efter en utflykt till Schweiz och de avrundande säsongerna hemma i Sverige – en säsong vardera i Djurgården respektive Södertälje. Med en ledarkarriär som alltid varit intressant och tidvis ytterst framgångsrik.
Saxat ifrån Sportbladet.