Mats Waltin var eleganten som ständigt hade slutspelsskägg. Ingen back i Elitseriens historia har varit så outstanding som under säsongerna då ”Super-Mats” frälste Hovet i Stockholm. Ett distinkt stopp i burskydd bakom det egna målet. Efter en hastig överblick en blixtsnabb kickstart. En snabb riktningsändring som grundlurar en ivrigt forecheckande men strax patetisk motståndare. Till sist en högerfattad klinisk genomskärare till en medspelare som med hög fart vänder hela matchbilden. Jurysammanträdet är inställt innan det ens utlysts. När titeln Elitseriens elegantaste spelare genom tiderna ska koras behövs ingen diskussion. De konstverk på is som Mats Waltin utförde under säsonger som 1978/79 respektive 1982/83 har aldrig överträffats. Punkt.
Juniorlandslagsman i fotboll Mats Waltin var bollunderbarnet som definitivt kunde nått ha lika långt i fotboll. Det var också med fotboll det började hemma i Farsta i södra Stockholm. ”Hästhagspojkarna” sökte sig givetvis till favoritklubben Djurgården. För att så småningom flytta vidare till plantskolan Brommapojkarna där Mats blev juniorlandslagsman. Men så var det dragningskraften i hans andra sport, ishockeyn. Där han hade hamnat i klubben Göta. Bland annat eftersom Djurgårdens hockeyledare inte hade insett hans begåvning. När Mats Waltin 1972 bestämde sig för att det var ishockey han skulle satsa på – ”det hade blivit så mycket systemtänkande över fotbollen” – blev klubbvalet därför inte det mer logiska Djurgården utan i stället Södertälje SK.
Debut i Tre Kronor Genombrottet blev omedelbart. Redan i februari 1973 debuterade han i Tre Kronor på samma arena, Hovet i Stockholm, som han så många gånger besökt som Djurgårdssupporter. ”Han kan det mesta” berömde B-landslaget Vikingarnas coach Lennart ”Tigern” Johansson. 1976 blev det första året i verklig spotlight. Waltin utsågs såväl till bäste back vid VM i Katowice som till Elitseriens bäste spelare. Två år senare åkte Södertälje ur Elitserien. Då blev det till sist spel i moderklubben Djurgården. 26-årige Waltin var ett huvudnummer när ett hårdsatsande Djurgården skaffade sig en ”miljonfemma” där han fick sällskap av Tord Nänzén, Bo Berglund, Håkan Dahlöf och Anders Kallur.
”Super-Mats” Begreppet ”Super-Mats” uppstod tidigt den säsongen. Det var inte bara ”Apberget” på Hovet som skrålade epitet. Det rullade snart runt läktarna lite som när Börje Salming några år tidigare förförde Maple Leaf Garden i Toronto. Fenomenet blev riksbekant efter att Djurgården krossat Brynäs med 11-2 i slutskedet av grundserien och så småningom pressat Modo in i det sista i finalspelet. 1983 räckte det hela vägen. Klubbens nye tränare Leif Boork använde metoder som fascinerade Waltin till nya stordåd. Den här gången blev det finalseger mot Färjestad och experter pekade på ”Super-Mats” som mannen bakom guldglittret. Själv var Waltin karaktäristiskt ödmjuk. Ett typiskt uttalande i boken ”Årets ishockey”: - Jag var klart överreklamerad. Det blev för många och för feta rubriker i tidningarna.
Ständigt NHL-aktuell Waltin var i skiftet 1970/80-tal NHL-aktuell varje sommar. Atlanta Flames var mest intresserade. Men det var aldrig ens nära att han skulle bli ”Super Mats” med NHL-publiken. Inte så mycket för Waltins mjuka och ”snälla” spelstil - han var ju inte särskilt inspirerad av Bobby Clarke-skolan - utan för att han helt enkelt inte kände suget. Han sa:
Lars Nylin
- Jag känner helt enkelt ingenting för proffshockeyn. Jag satsar i stället på en civil utbildning. Siktar på en framtid som fritidsledare. Men så blev det inte. Hockeyn skulle bli hans liv även efter en utflykt till Schweiz och de avrundande säsongerna hemma i Sverige – en säsong vardera i Djurgården respektive Södertälje. Med en ledarkarriär som alltid varit intressant och tidvis ytterst framgångsrik.
· · 
· 
Mats Waltin var eleganten som ständigt hade slutspelsskägg.
Ingen back i Elitseriens historia har varit så outstanding som under säsongerna då ”Super-Mats” frälste Hovet i Stockholm.
Ett distinkt stopp i burskydd bakom det egna målet. Efter en hastig överblick en blixtsnabb kickstart. En snabb riktningsändring som grundlurar en ivrigt forecheckande men strax patetisk motståndare. Till sist en högerfattad klinisk genomskärare till en medspelare som med hög fart vänder hela matchbilden.
Jurysammanträdet är inställt innan det ens utlysts. När titeln Elitseriens elegantaste spelare genom tiderna ska koras behövs ingen diskussion. De konstverk på is som Mats Waltin utförde under säsonger som 1978/79 respektive 1982/83 har aldrig överträffats. Punkt.
Juniorlandslagsman i fotboll
Mats Waltin var bollunderbarnet som definitivt kunde nått ha lika långt i fotboll. Det var också med fotboll det började hemma i Farsta i södra Stockholm. ”Hästhagspojkarna” sökte sig givetvis till favoritklubben Djurgården. För att så småningom flytta vidare till plantskolan Brommapojkarna där Mats blev juniorlandslagsman.
Men så var det dragningskraften i hans andra sport, ishockeyn. Där han hade hamnat i klubben Göta. Bland annat eftersom Djurgårdens hockeyledare inte hade insett hans begåvning.
När Mats Waltin 1972 bestämde sig för att det var ishockey han skulle satsa på – ”det hade blivit så mycket systemtänkande över fotbollen” – blev klubbvalet därför inte det mer logiska Djurgården utan i stället Södertälje SK.
Debut i Tre Kronor
Genombrottet blev omedelbart. Redan i februari 1973 debuterade han i Tre Kronor på samma arena, Hovet i Stockholm, som han så många gånger besökt som Djurgårdssupporter.
”Han kan det mesta” berömde B-landslaget Vikingarnas coach Lennart ”Tigern” Johansson.
1976 blev det första året i verklig spotlight. Waltin utsågs såväl till bäste back vid VM i Katowice som till Elitseriens bäste spelare.
Två år senare åkte Södertälje ur Elitserien. Då blev det till sist spel i moderklubben Djurgården. 26-årige Waltin var ett huvudnummer när ett hårdsatsande Djurgården skaffade sig en ”miljonfemma” där han fick sällskap av Tord Nänzén, Bo Berglund, Håkan Dahlöf och Anders Kallur.
”Super-Mats”
Begreppet ”Super-Mats” uppstod tidigt den säsongen. Det var inte bara ”Apberget” på Hovet som skrålade epitet. Det rullade snart runt läktarna lite som när Börje Salming några år tidigare förförde Maple Leaf Garden i Toronto. Fenomenet blev riksbekant efter att Djurgården krossat Brynäs med 11-2 i slutskedet av grundserien och så småningom pressat Modo in i det sista i finalspelet.
1983 räckte det hela vägen. Klubbens nye tränare Leif Boork använde metoder som fascinerade Waltin till nya stordåd. Den här gången blev det finalseger mot Färjestad och experter pekade på ”Super-Mats” som mannen bakom guldglittret.
Själv var Waltin karaktäristiskt ödmjuk. Ett typiskt uttalande i boken ”Årets ishockey”:
- Jag var klart överreklamerad. Det blev för många och för feta rubriker i tidningarna.
Ständigt NHL-aktuell
Waltin var i skiftet 1970/80-tal NHL-aktuell varje sommar. Atlanta Flames var mest intresserade. Men det var aldrig ens nära att han skulle bli ”Super Mats” med NHL-publiken. Inte så mycket för Waltins mjuka och ”snälla” spelstil - han var ju inte särskilt inspirerad av Bobby Clarke-skolan - utan för att han helt enkelt inte kände suget. Han sa:
Lars Nylin
- Jag känner helt enkelt ingenting för proffshockeyn. Jag satsar i stället på en civil utbildning. Siktar på en framtid som fritidsledare.
Men så blev det inte. Hockeyn skulle bli hans liv även efter en utflykt till Schweiz och de avrundande säsongerna hemma i Sverige – en säsong vardera i Djurgården respektive Södertälje. Med en ledarkarriär som alltid varit intressant och tidvis ytterst framgångsrik.
Saxat ifrån Sportbladet.