Fotboll

Björn W: jag håller inte alls med. Allsvenskan har tippat söderöver i några omgångar den här säsongen, ja, och den här säsongen kommer antagligen att domineras av MFF och Helsingborg. Men ser du till de senaste tio säsongerna så har Stockholm fem guld (Bajen och AIK ett, DIF tre), IFK Göteborg ett, Borås ett och sedan har du ett var för MFF, Kalmar och HBK. Tippat söderöver? Nja. Det enda någorlunda sydliga laget som har vunnit sedan MFF vann 2004 är Kalmar och det till stor del tack vare sina brasilianska spelare samt att de råkade få fram två jättetalanger ur egna led i rätt tid. Ja, MFF:s guld för den delen var ju till stor del Afonso Alves (som värvades från ÖIS) förtjänst. Jag tror inte att närheten till Danmark eller Tyskland har något alls med vem som dominerar Allsvenskan att göra, annat än möjligen det faktum att MFF och Helsingborg har haft utländska spelare boendes i Köpenhamn för att minska lönekostnader.

Dessutom, "Why England Lose" känns inte som en helt bra titel med tanke på vilken dominans Premier League har haft i Champions League på senare år. Det engelska landslaget har förvisso inte vunnit något sedan -66, men klubbfotbollen har varit starkare än någonsin på senare år. Men om nu England skulle vara ett bevis på att de ligger för långt bort från kunskapscentret, varför skulle då två engelska tränare vara bevis för att MFF har utnyttjat sin närhet till Danmark/Tyskland?

LL: Det är nog omöjligt att svara på mitt inlägg utan att läsa boken. Jag får ursäkta att jag inte utvecklade tankegångarna, det blev uppenbart nu när jag ser hur snett på bollen någon som inte läst boken kommer. :-)

Först av allt refererar titeln på boken till mytbilden att engelska landslaget skulle förlora "ofta", vilket det specifika kapitlet som handlar om engelska landslaget visar att de inte alls gör. Vad det handlar om är i stora drag att de förlorar de där matcherna när de möter de absolut bästa landslagen. I övrigt vinner England 65-70% av sina matcher, vilket ju inte på något sätt är dåligt, speciellt inte som man inte tävlar under staten "Storbritannien", utan splittar upp sin talangpool på fyra landslag. Resonemangen går längre än så, men jag har ju andra saker att svara på i det här inlägget så jag går vidare.

Diskussionen om kunskapscentret i Västeuropa är ett längre resonemang och det har inget att göra med att England skulle ligga "långt ifrån" det, snarare tvärtom, men det finns ju å andra sidan perioder i Englands historia när de varit mer eller mindre introverta gentemot kontinenten. Perioden från början av 1990-talet fram tills idag har präglats av en öppenhet och ett utbyte till Premier League av spelare och tränare samt ett totalt skifte i synen på hur åskådare bör hanteras, en syn som i allt väsentligt inte hade förändrats sedan viktorianska tider och ideal. Premier League kan man idag föra ett resonemang för att det har varit världens bästa liga under 00-talet - det gick inte under exempelvis det mer introverta 80-talet.

Min bild av MFF:s guld 2004 är att det framför allt var Tom Prahls förtjänst, en man som tagit två guld med lilla Halmstad, Malmös enda guld på de senaste 22 åren samt skickat ur Blackburn ur UEFA-cupen med Trelleborg. Tom Prahl är idrottslärarutbildad i Köln och kroniskt undervärderad i stockholmspress, antagligen enbart beroende på att han aldrig tränat ett stockholmslag. Hans meriter i Sverige under de senaste 15 åren i relation till hans resurser är tveklöst nummer ett i min bok.

Tesen jag vill driva är att framförallt Malmö allt för ofta varit för introverta under de senaste 20 åren, men att de historiskt sett haft en fördel i sin närhet till Europa som man även dragit nytta av när de 14 SM-gulden mellan 1944-1988 togs.

Jag vill också driva tesen att det är ett naturligare steg för en dansk, tysk eller polsk tränare/spelare att skriva på för ett skånskt lag, med ett reseavstånd på några timmar. Jag vill också mena att förekomsten av allt ifrån fyrstjärniga jättearenan Parken till FC Nordsjällands Farum Park på pendlingsavstånd formar klubbledares bild av hur en arena ska se ut i en högstaliga och vilka vägar man kan använda för att få dem på plats. MFF har Sveriges bästa arena just nu, Helsingborg hade det för inte så länge sedan och siktar på ytterligare förbättringar, till och med lilla Trelleborg utan lokal sympati har en klar bild av hur deras arena bör se ut. I Stockholm däremot så har acceptansen för att spela på 70-100 år gamla arenor varit mycket högre. Det är först när man märker att man inte längre kan konkurrera som det sker något och genast startas det snyftande protestgrupper som vill fortsätta spela i sina gamla råttbon.

Det är ju inte heller någon större hemlighet att fotbollslandslaget allt som oftast domineras av Skåne, Halland, Blekinge (gamla "Skåneland"), så ju bättre arenor, desto starkare (relativ) ekonomi gentemot jämbördiga länders ligor, desto mer kommer de skånska lagen att tjäna när man kan behålla spelare i någon säsong till, eftersom det är de sydligaste landskapen som står för den bästa talangutvecklingen och också drar nytta av en mer ohotad fotbollskultur som ger en stor talangpool.

Att det bara har gått några omgångar av allsvenskan är vi däremot överens om - själv är jag dock beredd att sätta ett mindre belopp på Champions League på Strandvallen i Mjällby inom 5 år. Jo, Listerlänningarna är nog så tjuriga att de till och med fixar UEFA:s arenakrav om de bara bestämmer sig för att göra det. :-)