HV71

Många tankar har snurrat runt i huvudet sedan i eftermiddags. Har suttit och läst otaliga artiklar och kollat diverse länkar med videoklipp och bildspel.
En fundering är att varför blir jag så berörd?
En anledning är givetvis hockeyn. Även fast jag håller på ett annat lag så känner jag att kärleken är mycket större än "hatet". Jag har svurit åt Stefan när dom har mött mitt Timrå, mest för den anledningen att har var ju i vägen för det mesta.
Det känns nästan som att man kände Stefan fast jag aldrig ens har pratat med honom. Jag har ju stått där mindre än ett 10tal meter ifrån honom och skrikit mig hes. En fantastiskt stor förebild och hockeyspelare fastän han bara blev 30år.
Sedan så kom tårarna när jag såg bildspelet från hans bröllop. Så vackra bilder på en vacker familj. Jag lider mycket när jag ser bilderna på deras barn. Som småbarnsförälder känner jag en klump i halsen när jag ser bilden när Stefan ligger i gräset med barnen ovanpå sig. Att inte få se hur sina barn växer upp och vara där för att hjälpa till. Jag lider även oerhört mycket med Stefans fru som måste känna sig ensammast i världen nu.

Vila i frid, Stefan! Du kommer aldrig att bli glömd.