Detta är en förtvivlans tid. När man trodde att det inte kunde bli värre, då blev det alltså Corona. Känns som om man har varit med om detta förut. För en vecka sedan nästan började final-förtjusnings-ångesten. Söndagsglädjen och vinsten. Måndagsångesten och skammen. Därefter returmötes-ångesten.
Och nu då? Skall man berövas sin finalångest? Och bara kastas ut i Corona-ovissheten, precis som i fjol? Det kan inte vara sant...
Inget är som väntans tider.... Trevlig helg såväl gröngul som rödvit, om någon läser detta.
· 
· · 
