Det eviga krislaget Leksand bjuder på en daladans de inte gjort på över tjugo år, medan Linköping, HV71 och Brynäs våndas och har sömnlösa nätter.
Allt som gått snett i Leksand, går plötsligt rätt.
Det tar emot lite att hylla sportchefen Thomas Johansson, då jag fortfarande tycker att rånet av tränaren Björn Hellkvist från Modo fortfarande är ett lågvattenmärke.
Hellkvist som hade ett nyskrivet treårskontrakt med ångermanlänningarna, där bläcket knappt torkat.
Men det blev rätt det också.
Och den ständigt lite buttre skåningen gör sitt bästa för att tvätta bort den svarta plumpen i sitt cv.
Ja, Thomas Johansson verkar äntligen fått ordning på 2000-talets mest turbulenta klubb.
Den nästan obligatoriska kvalrysaren framåt vårkanten är redan inställd, då det här bygget redan är så stabilt att det inte kommer att rasa.
Och de hängivna fansen har aldrig sovit så gott.
Blev ökänd i Leksand På mindre än två år har Thomas Johansson tagit Leksand från ett uträknat allsvenskt lag till ett lag på väg mot övre halvan i SHL.
Det är starkt jobbat, även om han trampat på ett par bananskal som fått både klubben och honom själv att studsa rätt. Vägen har sannerligen inte varit spikrak.
Det började med en mardröm när Thomas Johansson tillträdde som sportchef mitt under säsongen 2018-19. Då skrev vi slutet av november 2018.
Då var Leksand i hockeyallsvenskan och hans resa började med nio raka förluster och en storm mot dåvarande tränaren Leif Carlsson.
Leksand var ett bottenlag.
Alla krävde förändring, men den nya sportchefen vägrade länge att sparka Carlsson.
Ja, det skulle inte hända.
– Jag tror inte på någon quick fix, var det första citat Johansson blev känd för i Leksand.
Eller ökänd.
Men till slut kunde han inte ducka för kritiken och dalande publiksiffror, kickade Carlsson och tog in Roger Melin. Inte särskilt fantasifullt och de flesta trodde väl att den gamla succétränaren var förbrukad.
Det var han inte.
Roger Melin hade en bragd kvar i sig, då han vände allt, tog Leksand från botten upp till en fjärdeplats i grundserien och vidare via 2–0 i play off mot seriesegrarna AIK.
Och sedan ett nytt historiskt direktkval till SHL, där Leksand körde över Mora med 4–1.
Leksand var tillbaka, men inte för att göra succé.
La miljoner på veteraner Hade jag gjort en lista över Årets Sportchefer 2019-2020 hade nog Thomas Johansson kommit sist.
Han la miljoner på ärrade veteraner som backarna Jonas Fransson och Jonas Ahnelöv och forwarden Patrik Zackrisson.
Det blev ingen succé och de gamla landslagsstjärnorna spelade alla som om bäst före-datumet gått ut för länge sedan.
Han plockade målvakten Janne Juvonen från Mora som var rena sållet.
Det enda nyförvärv som gjorde succé var slovaken Marek Hrivik, men han saknade lekkamrater och fick nöja sig med att vinna interna poängligan.
Och Roger Melins magi bröts så snabbt att Thomas Johansson tvingades sparka sin andra tränare på lite drygt ett år och Ulf Samuelsson klev in i båset.
Det var Leksand i ett nötskal för mindre än ett år sedan.
Fullkomligt kaos. Igen.
Leksand kom näst sist i serien, men då kom coronapandemin och räddade klubben från ett femtioelfte kvaldrama.
Bananskal nummer två.
Ja, hade man kollat Thomas Johanssons fickor efter de två första säsongerna hade man inte hittat annat än matjord.
Ett av SHL:s hetaste lag Men det var då, det.
Nu är Leksand ett av SHL:s hetaste lag.
Jag har inte sett dem bättre sedan den senaste storhetsperioden i slutet av 1990-talet, toppat av säsongen 1996-97 då Leksand vann grundserien och var några suddenavgöranden mot Färjestad från att nå final.
En av de bästa slutspelsserier jag sett.
Efter det en tredjeplats 1998-99 och en fjärde 1998-99.
Sedan kom det stora raset och Leksands 2000-tal har handlat om ständiga kval och en jojo-effekt värdigt en mästarbantare.
Jag trodde att Leksand var tillbaka på allvar när Tommy Salo var sportchef och tog laget tillbaka till SHL och en sjundeplats 2013-14.
Men året efter var det som vanligt igen, nya bråk, nya slitningar, Salo hoppade av och Leksand åkte ner i allsvenskan igen.
Men nu studsar allt rätt för Thomas Johansson och Leksand.
Tränaren Björn Hellkvist har fått in en stadga och planterat en spelidé som eliminerat alla djupdykningar.
Nyförvärv som Carter Camper och Peter Cehlarik har skapat seriens bästa kedja bredvid Marek Hrivik, som fått den omgivning han förtjänar.
Och målvaktsfrågan, där fans och samlad expertis nästan krävde nytt och fräscht, men Johansson vägrade vika sig, har också blivit en succé.
Janne Juvonen en av SHL:s hetaste målvakter.
Så het att han fick landslagsdebutera för sitt Finland i Channel One Cup.
Ja, kul att skriva om något positivt i dessa bistra tider.
Och jag hoppas jag inte jinxat allt för mycket inför Leksands match hemma mot krisernas HV71 i nästa omgång.
Det finns naturligtvis andra sportchefer som konkurrerar med Thomas Johansson om titeln Årets sportchef.
Framförallt Rögles Chris Abbott, som på kort tid byggt vad som kan vara ett historiskt mästarlag framåt vårkanten.
Jag tycker att sportcheferna, eller general managers som en del envisas med att kalla sig, lyfts fram alltför sällan.
De är trots allt elitklubbarnas viktigaste position i dessa dagar av hög omsättning och ständiga krav på att bygga nytt och visa fingertoppskänsla.
· · 
· 
Vinterns sportchef i svensk hockey?
Thomas Johansson i Leksand.
Allt han gör blir rätt.
Det eviga krislaget Leksand bjuder på en daladans de inte gjort på över tjugo år, medan Linköping, HV71 och Brynäs våndas och har sömnlösa nätter.
Allt som gått snett i Leksand, går plötsligt rätt.
Det tar emot lite att hylla sportchefen Thomas Johansson, då jag fortfarande tycker att rånet av tränaren Björn Hellkvist från Modo fortfarande är ett lågvattenmärke.
Hellkvist som hade ett nyskrivet treårskontrakt med ångermanlänningarna, där bläcket knappt torkat.
Men det blev rätt det också.
Och den ständigt lite buttre skåningen gör sitt bästa för att tvätta bort den svarta plumpen i sitt cv.
Ja, Thomas Johansson verkar äntligen fått ordning på 2000-talets mest turbulenta klubb.
Den nästan obligatoriska kvalrysaren framåt vårkanten är redan inställd, då det här bygget redan är så stabilt att det inte kommer att rasa.
Och de hängivna fansen har aldrig sovit så gott.
Blev ökänd i Leksand
På mindre än två år har Thomas Johansson tagit Leksand från ett uträknat allsvenskt lag till ett lag på väg mot övre halvan i SHL.
Det är starkt jobbat, även om han trampat på ett par bananskal som fått både klubben och honom själv att studsa rätt. Vägen har sannerligen inte varit spikrak.
Det började med en mardröm när Thomas Johansson tillträdde som sportchef mitt under säsongen 2018-19. Då skrev vi slutet av november 2018.
Då var Leksand i hockeyallsvenskan och hans resa började med nio raka förluster och en storm mot dåvarande tränaren Leif Carlsson.
Leksand var ett bottenlag.
Alla krävde förändring, men den nya sportchefen vägrade länge att sparka Carlsson.
Ja, det skulle inte hända.
– Jag tror inte på någon quick fix, var det första citat Johansson blev känd för i Leksand.
Eller ökänd.
Men till slut kunde han inte ducka för kritiken och dalande publiksiffror, kickade Carlsson och tog in Roger Melin. Inte särskilt fantasifullt och de flesta trodde väl att den gamla succétränaren var förbrukad.
Det var han inte.
Roger Melin hade en bragd kvar i sig, då han vände allt, tog Leksand från botten upp till en fjärdeplats i grundserien och vidare via 2–0 i play off mot seriesegrarna AIK.
Och sedan ett nytt historiskt direktkval till SHL, där Leksand körde över Mora med 4–1.
Leksand var tillbaka, men inte för att göra succé.
La miljoner på veteraner
Hade jag gjort en lista över Årets Sportchefer 2019-2020 hade nog Thomas Johansson kommit sist.
Han la miljoner på ärrade veteraner som backarna Jonas Fransson och Jonas Ahnelöv och forwarden Patrik Zackrisson.
Det blev ingen succé och de gamla landslagsstjärnorna spelade alla som om bäst före-datumet gått ut för länge sedan.
Han plockade målvakten Janne Juvonen från Mora som var rena sållet.
Det enda nyförvärv som gjorde succé var slovaken Marek Hrivik, men han saknade lekkamrater och fick nöja sig med att vinna interna poängligan.
Och Roger Melins magi bröts så snabbt att Thomas Johansson tvingades sparka sin andra tränare på lite drygt ett år och Ulf Samuelsson klev in i båset.
Det var Leksand i ett nötskal för mindre än ett år sedan.
Fullkomligt kaos. Igen.
Leksand kom näst sist i serien, men då kom coronapandemin och räddade klubben från ett femtioelfte kvaldrama.
Bananskal nummer två.
Ja, hade man kollat Thomas Johanssons fickor efter de två första säsongerna hade man inte hittat annat än matjord.
Ett av SHL:s hetaste lag
Men det var då, det.
Nu är Leksand ett av SHL:s hetaste lag.
Jag har inte sett dem bättre sedan den senaste storhetsperioden i slutet av 1990-talet, toppat av säsongen 1996-97 då Leksand vann grundserien och var några suddenavgöranden mot Färjestad från att nå final.
En av de bästa slutspelsserier jag sett.
Efter det en tredjeplats 1998-99 och en fjärde 1998-99.
Sedan kom det stora raset och Leksands 2000-tal har handlat om ständiga kval och en jojo-effekt värdigt en mästarbantare.
Jag trodde att Leksand var tillbaka på allvar när Tommy Salo var sportchef och tog laget tillbaka till SHL och en sjundeplats 2013-14.
Men året efter var det som vanligt igen, nya bråk, nya slitningar, Salo hoppade av och Leksand åkte ner i allsvenskan igen.
Men nu studsar allt rätt för Thomas Johansson och Leksand.
Tränaren Björn Hellkvist har fått in en stadga och planterat en spelidé som eliminerat alla djupdykningar.
Nyförvärv som Carter Camper och Peter Cehlarik har skapat seriens bästa kedja bredvid Marek Hrivik, som fått den omgivning han förtjänar.
Och målvaktsfrågan, där fans och samlad expertis nästan krävde nytt och fräscht, men Johansson vägrade vika sig, har också blivit en succé.
Janne Juvonen en av SHL:s hetaste målvakter.
Så het att han fick landslagsdebutera för sitt Finland i Channel One Cup.
Ja, kul att skriva om något positivt i dessa bistra tider.
Och jag hoppas jag inte jinxat allt för mycket inför Leksands match hemma mot krisernas HV71 i nästa omgång.
Det finns naturligtvis andra sportchefer som konkurrerar med Thomas Johansson om titeln Årets sportchef.
Framförallt Rögles Chris Abbott, som på kort tid byggt vad som kan vara ett historiskt mästarlag framåt vårkanten.
Jag tycker att sportcheferna, eller general managers som en del envisas med att kalla sig, lyfts fram alltför sällan.
De är trots allt elitklubbarnas viktigaste position i dessa dagar av hög omsättning och ständiga krav på att bygga nytt och visa fingertoppskänsla.
Inga har så stor och avgörande betydelse.