Luleå HF

Lövva: Nja, jag tycker du ändå förenklar bilden lite. Att "bara ställa upp när man blir tillfrågad" är inte så enkelt alla gånger. Oftast handlar det ju nuförtiden om att välja. Ska jag spela match med min arbetsgivare (som trots allt betalar lönen) eller med landslaget? Ska jag stanna hemma och sköta rehabiliteringen inför kommande slutspel? Svaret är inte helt givet eller enkelt tycker jag. Återigen tror jag att man i första hand måste planera bättre och tillsammans för att det ska fungera.

Den "girighet" du tar upp tror jag bättre kan beskrivas med affärsmässighet. Det är inga dumskallar som sitter ute i föreningarna (inte i de flesta i alla fall). Man har koll på omvärld och utveckling. Ta Tjeckien som exempel, ett tag tappade man allt vad klasslirare hetter till både höger och vänster. Prioriteringen bland spelarna där verkade vara NHL, Ryssland, Sverige, Finland, övriga europa... och till slut Tjeckien.
Varför? Ekonomi givetvis. Nu har man börjat fatta vad det handlar om och försöker efter vad jag förstår driva föreningarna mer affärsinriktat. Större & bättre sponsorer, bättre arrangemang m.m. ska ge bättre möjligheter att värva spelare som drar publik som dras sponsorer som ger pengar som ger bättre spelare...
Jag tror många föreningar ser mycket av vad som händer i övriga hockeyvärlden som ett litet hot. Hänger man inte med i ddet affärsmässiga är man rökt. Oavsett vad man som supporter tycker om det så är det den bistra verkligheten som gäller.
Och när spelarnas löner stiger blir de också mer omhuldade. Ingen vill att spelaren med miljonlön ska riskera något i en betydelselös landskamp. Då blir det någon krystad ursäkt om "rehabilitering av magmuskel" eller annat svammel.
Det känns lite fel att lägga skulden på enbart sportchefer och klubbdirektörer, då de har sin verklighet att anpassa sig till.
Återigen, enda sättet att lösa det här är nog att man ordentligt snackar igenom om hur landslaget och upplägget ska fungera framöver.