Luleå HF

Portello:

Tabellen ser rätt skön ut just nu. Kan inte se så mycket bättre ut. Vad är det egentligen som händer? Eller rättare sagt vad HAR hänt? Många som känner mig har frågat. Och jag har oftast svarat ”jag vet inte”. För något enkelt svar finns ju naturligtvis inte. Många yrade i början om Bartecko-effekten, och visst Bartecko är i sina bästa stunder en av Europas bästa spelare. Men… han har ärligt talat inte ens varit särskilt bra i höst, helt okej för att vara Bartecko, men inte mer.

Då tror jag mer på hans betydelse utanför isen, hans ledaregenskaper och få andra att känna att just DOM är bra. Han anlände till Luleå runt omgång 8-9. Vi låg dyngsist. Bartecko ställde sig upp och i en TV-intervju och sa att vi skulle till slutspel. Många log nog lite lätt och tänkte, jaja… det där tror du nog inte ens på själv. Ett par timmar senare gick karln ut på isen och gjorde 4 poäng i en match som vi vann med 8-2 mot Frölunda. Killarna i laget började verkligen tro på att dom var bra. Nu leder vi serien. Om man kan peka på nått enda ögonblick när säsongen vände för LHF så var det i början av tredje perioden av den där matchen mot Frölunda. Bartecko tar upp pucken efter högerkanten och spelar fram Harju som rakar in den i mål. Sen defilerade vi resten av matchen. Och defilerat känns det som om vi gjort sedan dess. (Hur lång kan en formtopp vara förresten, fortfarande pratas det om "formtoppade Luleå". Den formtoppen har nu varat sedan den 9 oktober. I 78 dagar.)

I somras och även i säsongsinledningen var det många som sa att vi hade ett alldeles för tunt lag. Jag höll till viss mån med, men sa samtidigt att vi inte ska glömma att det är många som är på väg uppåt i karriären, hungriga grabbar som vill. Efter några omgångar gav även jag upp. Detta var för tunt. Trots att man såg tendenser. Vi var bättre än HV i en tidig hemmamatch men förlorade. Vi var bättre än Djurgården i två matcher men losade. Vi spelade alltid bra i början av matcherna men åkte likförbannat på däng. Så gör riktiga bottenlag, de förlorar alltid orättvist.

Om nu inte Bartecko är hela sanningen vad är då sanningen? Okej, jag ska försöka ge mitt amatörmässiga svar från muppläktaren i Coop Arena samt PPV.

1. Vi spelar riktig laghockey, där alla ger precis allt hela tiden för laget. En sådan där hockey där man kastar sig och täcker skott när man leder med 6-3 och det är en minut kvar. En sådan där hockey som Timrå spelade innan de började värva världsstjärnor.

2. Våra unga killar från vår egen juniorverksamhet har verkligen tagit ett kliv framåt. Omark, Harju, Lindgren, Olsson och även den hårt underskattade Lindqvist.

3. Modig har börjat ta en del puckar. Men han borde släppa mindre returer.

4. Nyförvärven. Vetefan om jag någonsin varit med om att vi träffat rätt på samtliga nyförvärv någon gång förut.

- Kristofer Berglund. Om någon innan seriestart sagt att han skulle kunna ersätta Pekka Saravo skulle jag dumförklarad denne. Jag hade haft fel. Dessutom är Berglund är bättre. Mycket bättre.

- Radek Philip. En sån där spelare som ingen supporter till ett annat lag ens märker. Defensiv back, minimerar misstag, släpper aldrig, aldrig, aldrig förbi någon i en-mot-en situationer. Han har gjort rätt val i 546 situationer under hösten, fel i en. Han hade nämligen en onödig puck-out i matchen mot LHC borta.

- Pierre Johnsson. Ja vad fan ska man säga. Jag ger mig, jag hade oerhört fel om detta nyförvärv. Det gör ont att möta Johnsson. Han är nog seriens bästa tacklare. Han är inte så dålig med puck som jag trodde. Han är en som alltid ger allt för laget. Tack Mora!

- Jonas Almtorp, en riktig lagspelare som ger precis allt i alla situationer. Oerhört värdefull i boxplay. Almtorp har också överträffat förväntningarna.

5. Spelare som lyft sig. Ni som läser kvällspressen vet ju såklart om Harju och Omark. Radarparet från från Övertorneå har ju verkligen tagit STEGET. De är ju helt outstanding i es just nu. Den lille liraren Omark som står upp mot samtliga es-backar fysiskt innan han trollar bort dom med sin teknik. Harju… ja han står ju på rätt ställe. Eller ”råkar” komma inglidande i rätt läge för att raka in pucken. En förmåga som verkar enkel, men om det var det så skulle det ju vimla av såna killar i hockeyn och alla andra lagsporter med för den delen. Burström är ju en annan kille som inte går att känna igen, en helt annan spelare än förra säsongen. Sist men inte minst. Min personliga favorit. Också en kille som man måste se i många matcher för att se alla kvaliteter. Mats Lavander. Killen har inte förlorat en enda sargduell sedan den 2 oktober. Då ska man veta att han är inblandad i många sådana. Dessutom gör han poäng. Och dödar utvisningar. Och banar väg för Omark/Harju. Förutom dessa så är Obsut bättre i år, och Robin Olsson och… ja alla. Nästan.

6. Självförtroende. Det är intressant att se hur mycket det betyder i den här sporten. Nu vågar vi, vi väljer rätt saker hela tiden. Med självförtroende kommer ju det som synes vara tur. Jag tror jag aldrig sett ett lag med så mkt ”tur” som vi haft denna höst om man undantar de första omgångarna. Lika mycket ”otur” upplevde jag ju i och för sig att vi hade förra säsongen.

Jag har hela tiden sagt att prio ett denna säsong är att slippa kvalserien. Men nu börjar ju även jag inse att det är dags att titta uppåt i tabellen. Vi lär nog slippa kvalserien till våren. Därför tittar jag uppåt i tabellen istället… och där finns ju inget, bara himmelriket!