Luleå HF

Lakers kvittrar på Röglarna, 1-1 nu.

I Schleffte är andra perioden igång och det är full hopplahockey från båda lagen, vilket Schtan dominerar. Pass till öppet mål för en AIKare nyss, men Arla bryter puckbanan genom att sätta sig ned och lägga klubban efter isen som en effektiv barriär, vilket lyckas. Påhittigt:-)

Men Schtan småfular lite för att hålla koll på Pungen och nu reagerar zebrorna och tar ut Kristoffer Berglund för Holding. Kristoffer gick ju till Schtan för att få vara med mer och utvecklas. Trodde jag förstått hur han menade, men nu visar det sig att han ville sitta i utvisningsbåset oftare; det fick han ju inte göra speciellt ofta i Luleå;-)

Pungen har ju ganska grymma PP-spelare i år, men Schtan rider relativt lätt ut boxet.

Pungen jobbar hårdare nu och matchen är rätt jämn. 

Den hockey man ser - som passar Schtan och Pungen - består av snabba ryck åt andra hållet så snart men får puck. Båda lagen är alltså "offensiva" och det böljar fram och tillbaka; det lag som har puck får komma in i zon och köra ett tag, till de tappar trissan och spelet snabbt vänder åt andra hållet, där det blir samma historia, fast i andra zonen.

Det här är alltså den hockey som vissa lyfter fram som underhållande och publikdragande, medan de upplever annan hockey att vara som att "se målarfärg torka".

Hur ska man kommentera det? 

Jag kan ju tänka att ett lite slött försvarsspel - att inte åka skridskor och markera spelare utan tillåta den där "bölja fram och tillbaka"-hockeyn inte är så underhållande. Även om det blir många chanser från båda lagen. Ett sådant där spel där forwards tillåts skita i försvaret och i stället dansa på blå för att vara spelbara för kontringar blir förstås mer mål - åt båda håll. Men är det "roligare"?

Gissningsvis kan mångas åsikter tolkas beroende av vilket lag de håller på; de, vars lag kör hopplahockey anser förstås den som roligast medan de, vars lag lirar starkt försvar-hockey hävdar den hockeyns värde. 

Själv kan jag - varande part i målet - tänka att jag gärna ser det försvarsspel Luleå har, bestående i att alla gubbar förväntas göra sin plikt varhelst de är på isen; men har förstås inte något emot att Luleå öser på framåt när de har puck.

Ser man en sådan gubbe som Johan Harju inser man att han inte fungerar i Rönkenhockeyn, men kan gå bra i Hopplahockeyn. Harju har ingen lust prioritera att hjälpa hela laget på effektivaste sätt när de andra har pucken; dessutom vill han gärna stå vid blå för att vara tillgänglig för kontringar. I Luleå upplevs han förstås som en primadonnalirare, hos Pölsan tackar de och tar emot. 

Harju är ju inte ensam. Samma inställning kan förväntas hos rätt många forwards som är vana att inte delta som andra i Rönkenhockeyn utan under sin utveckling fått hållas med att sätta puckar.

Jag kan tycka att en Luleåmatch - även när den står 0-0 länge - kan innebära intensiv hockey över hela isen, medan Hopplahockeyn - som nu mellan Pungen och Schtan - är nåhon sorts handbollshockey; så fort man förlorat puck tillåter man motståndarna gå över hela isen för att sätta press runt ens eget mål; när man får tillbaka den, "springer" handbollsmotståndarna ner och ställer upp medan man själv får transportera upp pucken...snart vidareutvecklar väl Hopplalagen systemen ad modum handboll genom att - när man har puck - kasta in spelare som bara har i uppdrag att spela i motståndarzon, för att sedan få vila när det ska försvaras. Då blir det säkert jätteroligt för kritikerna.