Luleå HF

Salcin: Ja, eller hur? :-)

Själv blev jag igår glad och lycklig som en lärka; det kändes som vi vunnit ett halvt GLUD pånågevis. Vilket jag idag kan fundera över.

Men det handlar nog om revansch. Vi motgångssupportrar måste ju hantera ömsom vin och ömsom vatten. Vi håller inte bara på vårt lag när det är bäst utan är självklart med alla de tider vi inte är bäst. Under sådana tider av motgång får man stå ut med det ena och det andra och speciellt att folk klagar på ens lag - och därmed på en själv - för det ena och det andra. Och är vi då ett lag som går dåligt, medan den som trakkar oss håller på ett lag som går bra, använder de lagens kapacitet som ett sorts bevis på att de vet och förstår allt bättre än vi gör.

Ser man i backspegeln fanns ju bara framgångar och glädje att vara supporter till Luleå Hockey. Från det att LSK och IFK kuppades ihop fick vi ett riktigt hockeylag som gick ikapp och passerade Piteå, Boden och Kiruna och varje år lyckades vi bättre vilket innebar att till slut fanns bara avancemang till Elitserien, och vilket triumf det var! För många som var med fortfarande den största triumfen, den härligaste revanschen av alla.

Väl i elitserien var vi år efter år bara härligare och härligare. Virvelvinden från Norrbotten, laget som bara öste på framåt, härliga och lyckliga spelare som blixtrade fram i en fart som ingen förr sett. Tomteblossen, Delfinen, snön och kylan drabbade Hockey-Sverige som aldrig sett på maken. 

Och det stannade inte där. Luleå fyllde på och blev starkare och bättre än alla andra och tog oss hela vägen till GLUDet och firandet av hjältarna på balkongen av Stadshotellet. Och det räckte inte - vi var sannolikt ännu bättre året efter GLUDet och skulle hämta nästa, innan vi förlorade finalen mot Warulfven utan att ha förstått vad som drabbat oss.

Fram till dess var det bara uppåt, uppåt, uppåt under tjugo år.

Men sedan har det varit natta. 

Man insåg det nog när vi enkelt krossades i kvarten av Warulfven året efter och när de ekonomiska problemen slog till blev vi ett lag som fick acceptera att år efter år slåss för vår överlevnad bland strecken. Men genom Tavves envishet och många spelare från Luleå som kämpade järnet fixade vi det och under senare år har det också blivit ordning på föreningen och vi börjar se framåt igen.

Under dessa år har vi ändå haft chanser, men utan att lyckas. Några år runt 2000 med Myllys och andra kämpade vi oss fram till semifinaler mot Djurgårn och med lite flyt kunde vi tagit oss hela vägen. Vid NHL-lockouten hade vi ett härligt lag men utan stor målvakt och åkte ut. Med Övertorneå Connection fick vi också ett fint flyt, men utmanövererades illa av mygel och annat.

Så sammanlagt är det en femton år som man som lulesupporter fått i stort sett kämpa i motvind. När nu Rönken kom med Rönkenhockeyn skapades förväntan och det har känts som att det funnits chans men det har inte riktigt lyckats. Vi har kunnat gå bra, men sedan tappat. Vi gick för första gången på länge förbi kvarten - efter den magiska vinsten mot Djurgårn - och var bara något mål från 3-0 i matcher mot Schtaan och därmed i final, innan det knöt sig. Vi vann serien, men sparkades direkt ut av lilla Gnaget. Och allt det vi vunnit har inte räckt - från håll och knater får vi höra att vi är så trååååkiga.

Samtidigt har vi haft hela det viktigaste i hockey - försvaret - löst och väl fungerande. Men vi måste också få det offensiva spelet och målandet att lossna.

Och...efter de senaste matcherna finns hoppet att vi kan nå fram.

Det handlar alltså inte om att man blivit glad senaste veckorna. Det handlar om att man har chans att äntligen se solen efter en natta som varit sedan vi förlorade kvarten mot Warulfven i tre raka med 3-0, 2-1 och 5-0 mars 1998.

Är vi där nu? Är det vägen mot SM-GLUDet vi befinner oss på? Vet ej. Men kanske.