Luleå HF

Sven.Savage:

imorron blir det förlust. Allt är upplagt för det. Vi är egentligen är inte så jävla bra som vi verkat vara i de senaste matcherna. Men nästan.

Timrå är heller inte så genomusla som de verkar. Även om deras (sista) supportrar här på HS hellre pratar om minnen från 60-, 70-, ja till och med 80- och 90-tal hellre än nutid och ännu mindre om förhoppningar inför framtiden. Men de är vårt bogeyteam och vi är nog lite väl nöjda och uppskrivna just nu. Därför, Luleå-Timrå 1-3. Jajust, Timrå gör sitt första mål i inledningen, säg 5 minuter. Senast.

Jag kommer som vanligt att vara där och se eländet live.

MOT TIMRÅ!

Albert Hall:  Jag håller med du. Vi har ju mött Timrå två gånger redn i år och på något vis har känslan av bogeyteam förstärkts.

Vid första matchen nere i Timrå kom vi efter förluster mot Pölsan och MooDoo medan Timrå spöat Schtaan och första perioden rullade Timrå, som väntat iväg till 2-0. Men sedan vaknade Luleå, tog helt över matchen, var snabbt lika 2-2 och borde därefter vunnit men fick bara två p efter straffar.

Till andra matchen, i Delfinen, kom vi med fyra raka vinster men Timrå höll väsentligen rättvist matchen 0-0 och vann oväntat straffarna.

Nu kommer vi till match igen. Timrå har väl typ föra förluster medan vi har fyra vinster efter ett spel som fått superlativ att dugga som kulsprutesalvor. Allt talar ju för Luleå. Så det ända man kan vänta sig är förstås att Timrå vinner: en konsekvens såväl av JINXets hårda dom som av att Timrå kommit att opassa oss nästan med historisk kraft.

Timrå har ju länge haft sin egen tolkning av begreppet hockey. Efter matcherna mot Timrå har man som Luleåsupporter vanligen känt det som att man öppnat en godispåse bara för att finna den tom. När börjar hockeyn? känner man fortfarande innan man inser att matchen är över och Timrå tagit alldeles för många pinnar.

Har försökt förstå mig på Timråhockeyn, en alldeles omöjlig uppgift förstås. Känslan är att man lirar en hoppla-hockey där spelet hela tiden på chans böljar fram och tillbaka och Timrå öser på när man får chans på ett sätt de inte behärskar med följd att de tappar 4 av 5 anfall på vilda bortslagna puckar utan att veta till vilken adress. Men de bryr sig inte i det. 1 av 5 puckar går rätt och ger laget random möjligheter. Till vad, kan man undra. Till flipperhockey. År efter år har man haft ungefär samma och enda ambition. att storma ned till sarghörnen - dit försvarande lag vanligen tacksamt släpper motståndarforwards för att låsa fast dem - men väl på väg till hörnet kommer flipperslaget dvs man vispar pucken inåt att passera målet 0,5-2,5 meter framför mållinjen. Eftersom Timrå vet att det ska ske kastar sig resten av Timråspelarna blint framåt, framför målet, med klubbor, ben, armar och allt övrigt sträckta; ofta med försvarande lagets spelare med i försök att täcka upp. Följden blir en buffelhjord som stormar fram och den inflipprande pucken har ett oräkneligt antal klubbor, ben kroppar, rumpor, ja vad som helst att studsa på och eventuellt drösa in i mål.

Helt omöjlig hockey alltså. Speciellt helt omöjlig att försvara sig mot. Det där finns förstås kvar, har alltid funnits i Timrå. 

Under senare år har man haft en lustig hop tränare som passerat revy, den ene lika oväntad som den andre. Nu har man tagit upp gårdar-Monthén som påverkat laget till en väldigt defensiv karaktär; nästan lika kämpande svår att bryta igenom som Luleås, och ofta svår att komma åt. 

Redan tidigt samlades ju Timrå med Gnaget, Rögle och Växjö till den bottengrupp som man förmodade skulle göra upp om platserna 9-12 men var det ett lag som skulle bryta sig loss och hänga på högre upp såg det ju ut som att det skulle bli Timrå. Det gick hyggligt över en räcka matcher, det var på väg uppåt, det fanns chanser. Men det tycks ha rämnat som en stockbrytning i Ångermannaälven. Nu är det ju i stället Växjö som blivit klart bäst i bottengruppen och snart har hängt på uppått, medan Timrå tappat fart och snarast ser ut att bli kvar i kampen om att undvika plats 11 med Gnaget. 

Det finns speciella lag som lyckas oväntat bra mot speciellt vissa andra lag; och som år efter år lyckas bättre i de uppgörelserna än man har anledning att vänta sig med hänsyn till lagens form, tabellställning och allmänna resultat. Matcher, där det ena laget uppenbarligen passar det andra laget illa. Luleå opassar exempelvis HV-71, men Timrå opassar Luleå på ett sätt som bara kan karakteriseras som ett bogeyteam. Obehagligt nog känner man sig alltid snuvad på konfekten när man mött Timrå. Matchen är över innan man upptäckt att den börjat och Timrå har tagit alldeles för många poäng. Idag talar ju allt mer än någonsin för Luleå - så mer än någonsin är det att vänta sig att Timrå luggar oss pånågevis. Den isande kalla Bogeyvinden bryter förstärkt av JINXet igenom kläder och hud och fryser blodet till is i våra Luleåådror - hur ska vi annat kunna än förlora idag?

Redigerad kommentar

Albert Hall: "imorron blir det förlust. Allt är upplagt för det. Vi är egentligen är inte så jävla bra som vi verkat vara i de senaste matcherna. Jag kommer som vanligt att vara där och se ELÄNDET live."

Kul att ni Luleåfans fortsätter att stötta erat topplag (5000 i snitt=uselt). Är alla så jävla pessimistiska där uppe!? Är det mörkrets fel!?